Vanderland

Den femte konfluxen – ödespunkten i tid och rum som skall avgöra världens framtid – närmar sig. En minst sagt brokig skara varelser, som omfattar bland andra en landsflyktig general, en vindhäxa, en bortkommen akademiker, en matematiker i en lönnmördares kropp och en insektoiddrottning, drar mot polarön Marjura, som är ockuperad av en armé av vandöda, för att vara närvarande när konfluxen äger rum. Det finns egentligen inga hjältar eller skurkar, utan alla i persongalleriet är i någon mån protagonister i sin egen berättelse. Det är nyanserat, oförutsägbart och rent ut sagt olidligt spännande.

Första delen, Svavelvinter, började jag läsa samma dag som jag fick den: den 19 maj 2004. Sista delen läste jag ut den 28 juni 2016. Det har varit en lång resa som nu nått sitt mål. Jag har skrattat, gråtit, lidit och svurit tillsammans med Praanz da Kaelve, Shagul, Silvia Miranda, Brior Brådfot, Grotebelia och de andra. Jag har skrikit ”Yes!!” och ”NejmenvadFAN?!” fler gånger än jag kan räkna. Jag har frusit i den isande vinden på Kmordaglaciären och känt ögonbrynen krulla sig av hettan i draken Blatifagus andedräkt. Det har verkligen varit ett äventyr, ett sällsynt storslaget, episkt äventyr, berättat med inlevelse, stilkänsla och en utsökt språklig lekfullhet som närmast för tankarna till forna tiders storheter som Jack Vance och Clark Ashton Smith. Samtidigt finns det ett djup och en bredd i berättelsen som jag tycker ofta saknas i modern fantasy. Vilken fantasyförfattare kan göra anspelningar på Wittgenstein, Shakespeare och Simon & Garfunkel utan att det stör utan snarare kompletterar och berikar läsandet? Erik Granström kan.

Till den som läst de föregående delarna vill jag säga: Flytta den här boken till toppen av listan över böcker du tänker läsa inom den närmaste framtiden. Till den som inte har läst de föregående delarna vill jag säga: Vad väntar du på? Svavelvinter, Slaktare små och Vredesverk finns alla i En Viss Bokhandel nära dig. (Det finns en hjälpsam sammanfattning av serien i början av Vanderland, men att gå direkt på Vanderland är lite som att ha en femstjärnig fyrarättersmåltid framför sig och gå direkt på desserten.)

Martin Andersson