Nostalgin för det glada 80-talet har varit oerhört stark ett bra tag nu, vissa säger att det pågått längre än själva årtiondet. Tack vare serier som Stranger Things är det inte bara de som faktiskt var med då som vurmar för axelvaddarna och hårsprayens guldålder. Idag passar vi därför på att lyfta tre titlar för alla som känner att de behöver tillgodose sitt nostalgibehov! [...] Läs mer
Junji Ito – mästare av det groteska och onämnbara
Publicerad: Torsdag, 15 februari 2007, Skribent: Johan Nordström
Ito, född 1963 i Gifu-prefekturen, fick upp ögonen för skräcklitteratur då han som ung lånade sin systers Kazuo Umezu-skräckmanga. Inspirerad av mangan samt sin systers amatörteckningar började han själv rita sina historier. Intresset förblev dock länge endast ett nöjsamt tidsfördriv och efter sin gymnasietid utbildade sig och jobbade Ito som tandläkare.
1986 instiftade serieantoligin Nemuki’s Halloween Monthly ett årligt skräckmangapris, Umezu-priset, uppkallat efter skräckmanga-legenden Kazuo Umezu. Ito skickade in en av sina historier till tävlingen och vann 1987 första pris, och kort därefter debuterade han i den månatliga tidningen med sin serie Tomie. Ito fortsatte att jobba som tandläkare och tecknade sina serier vid sidan om men till slut blev dubbla jobb för mycket och under början av 1990-talet beslutade han sig för att ägna sig åt serietecknande på heltid.
Mangatecknare som Kazuo Umezu, Hideshi Hino, Shinichi Furuka, har influerat Ito, men även författare såsom sf-författaren Yasutaka Tsutsui och den legendariska amerikanska skräckförfattaren H. P Lovecraft har tjänat som inspirationskällor.
Ito har sagt att han gillar att skriva historier som låter honom blottlägga det monstruösa som gömmer sig i det vardagliga. Hans historier tar ofta avstamp i just det vardagliga, det normala, för att sedan låta mystiska och ofta oförklarliga skeenden invadera vardagen och krossa illusionen av en logisk och rationell värld. Itos universum är grymt och oberäkneligt, och Itos karaktärer finner sig ofta vara i centrum för mystiska krafter bortom deras kontroll och förståelse. Och i de fall där det går att skönja ett orsak-och-verkan-samband är verkan ofta satt i helt orimlig position i förhållande till handlingen. Ito ger sällan någon rationell, eller ”vetenskaplig” förklaring till sina historiers händelseförlopp, utan Ito dras itsället, i likhet med skräckförfattaren H. P. Lovecraft, till historier som låter honom föra fram det onämnbara, det som ligger bortom vårt förnuft och vår begreppsapparat. Att erbjuda läsaren allt för mycket i form av förklaringar menar Ito tar bort mycket av mystiken minskar skräcken för det okända.
Hans verk uppvisar med makaber detaljrikedom en närmast sjuklig fixering vid korruption av den mänskliga kroppen och den fysiska världen. Särskilt det som är vackert lider stor risk att förvridas och förgås. Vackra människor, långt hår, estetiskt tilltalande konst och hantverk, naturen… allt förvandlas och förvridas. Det märks till exempel i Itos första publicerade verk, Tomie, där det är en ung flicka som utgör källan för de korrumperade krafterna. Tomie, en vacker, flörtig, gymnasieflicka, väcker känslor av lust hos alla som ser henne. Känslorna går snabbt överstyr hos hennes beundrare som först försöker eliminera sina konkurrenter för att sedan, oförmögna att handskas med sina känslor och fast beslutna att inte låta någon annan få henne, vänder sig mot Tomie själv. Till sin fasa upptäcker de dock att hur de än må gå tillväga, vad de än gör med hennes kropp, så återuppstår hon alltid, lika vacker som alltid.
I sitt senaste större verk, Gyo, låter Ito naturen utgöra källan till skräck, då havets varelser plötsligt lämnar sin hemvist och med hjälp av organiska metallben börjar invadera land (Se separat recension). Det är dock ingen överdrift att säga att Itos status i väst som skräckmästare i mångt och mycket vilar på hans mästerverk Uzumaki, i vilken en stad blivit infekterad av och sjukligt fixerad vid spiralmönster (Även här finns en separat recension).
Itos verk har flitigt adapterats till andra medier. Bland annat Tomie och Uzumaki har blivit filmatiserade, och även släppta i väst på DVD. Ett antal av hans kortare skräckhistorier har ingått i TV-skräckantologier, och i Japan har Itos verk till och med släppts som TV-spel och i bokform. Trots detta är han dock en relativt okänd mangaka i Japan, något av en välbevarad hemlighet bland de ”invigda” skräckfantasterna. Tyvärr har endast en relativt liten del av Itos verk blivit översatta och publicerade i väst. Men samtidigt bådar detta gott för framtiden då det innebär att vägarna in i Itos skrämmande och ofta bisarra universum är allt annat än färdigutforskade – det finns fortfarande mycket kvar att upptäcka.
1986 instiftade serieantoligin Nemuki’s Halloween Monthly ett årligt skräckmangapris, Umezu-priset, uppkallat efter skräckmanga-legenden Kazuo Umezu. Ito skickade in en av sina historier till tävlingen och vann 1987 första pris, och kort därefter debuterade han i den månatliga tidningen med sin serie Tomie. Ito fortsatte att jobba som tandläkare och tecknade sina serier vid sidan om men till slut blev dubbla jobb för mycket och under början av 1990-talet beslutade han sig för att ägna sig åt serietecknande på heltid.
Mangatecknare som Kazuo Umezu, Hideshi Hino, Shinichi Furuka, har influerat Ito, men även författare såsom sf-författaren Yasutaka Tsutsui och den legendariska amerikanska skräckförfattaren H. P Lovecraft har tjänat som inspirationskällor.
Ito har sagt att han gillar att skriva historier som låter honom blottlägga det monstruösa som gömmer sig i det vardagliga. Hans historier tar ofta avstamp i just det vardagliga, det normala, för att sedan låta mystiska och ofta oförklarliga skeenden invadera vardagen och krossa illusionen av en logisk och rationell värld. Itos universum är grymt och oberäkneligt, och Itos karaktärer finner sig ofta vara i centrum för mystiska krafter bortom deras kontroll och förståelse. Och i de fall där det går att skönja ett orsak-och-verkan-samband är verkan ofta satt i helt orimlig position i förhållande till handlingen. Ito ger sällan någon rationell, eller ”vetenskaplig” förklaring till sina historiers händelseförlopp, utan Ito dras itsället, i likhet med skräckförfattaren H. P. Lovecraft, till historier som låter honom föra fram det onämnbara, det som ligger bortom vårt förnuft och vår begreppsapparat. Att erbjuda läsaren allt för mycket i form av förklaringar menar Ito tar bort mycket av mystiken minskar skräcken för det okända.
Hans verk uppvisar med makaber detaljrikedom en närmast sjuklig fixering vid korruption av den mänskliga kroppen och den fysiska världen. Särskilt det som är vackert lider stor risk att förvridas och förgås. Vackra människor, långt hår, estetiskt tilltalande konst och hantverk, naturen… allt förvandlas och förvridas. Det märks till exempel i Itos första publicerade verk, Tomie, där det är en ung flicka som utgör källan för de korrumperade krafterna. Tomie, en vacker, flörtig, gymnasieflicka, väcker känslor av lust hos alla som ser henne. Känslorna går snabbt överstyr hos hennes beundrare som först försöker eliminera sina konkurrenter för att sedan, oförmögna att handskas med sina känslor och fast beslutna att inte låta någon annan få henne, vänder sig mot Tomie själv. Till sin fasa upptäcker de dock att hur de än må gå tillväga, vad de än gör med hennes kropp, så återuppstår hon alltid, lika vacker som alltid.
I sitt senaste större verk, Gyo, låter Ito naturen utgöra källan till skräck, då havets varelser plötsligt lämnar sin hemvist och med hjälp av organiska metallben börjar invadera land (Se separat recension). Det är dock ingen överdrift att säga att Itos status i väst som skräckmästare i mångt och mycket vilar på hans mästerverk Uzumaki, i vilken en stad blivit infekterad av och sjukligt fixerad vid spiralmönster (Även här finns en separat recension).
Itos verk har flitigt adapterats till andra medier. Bland annat Tomie och Uzumaki har blivit filmatiserade, och även släppta i väst på DVD. Ett antal av hans kortare skräckhistorier har ingått i TV-skräckantologier, och i Japan har Itos verk till och med släppts som TV-spel och i bokform. Trots detta är han dock en relativt okänd mangaka i Japan, något av en välbevarad hemlighet bland de ”invigda” skräckfantasterna. Tyvärr har endast en relativt liten del av Itos verk blivit översatta och publicerade i väst. Men samtidigt bådar detta gott för framtiden då det innebär att vägarna in i Itos skrämmande och ofta bisarra universum är allt annat än färdigutforskade – det finns fortfarande mycket kvar att upptäcka.