av Akira Toriyama
Paifu är en märklig liten pojke. Hans mor är vampyr och hans far är varkoala (alltså en varulv minus ulv, plus koala). Hans bästa vän heter José och är ett spöke som kan byta skepnad till vad han vill och som fiser när han blir nervös. De lever ett stillsamt liv i en monsterby till den dagen då den stora monsterinfluensan slår till. Nu måste de färdas hela vägen till Mimizuku-bergets topp för att hitta botemedlet. Annars är byn dömd att gå under.
Cowa må vara en berättelse för barn men ibland får man intrycket av att Akira Toriyama medvetet försöker göra så banala serier som möjligt på äldre dagar. Kanske är det en arbetsskada. Kanske vill han inte längre bli indragen i något mastodontprojekt på 42 volymer à la
Dragonball. Kanske har han bara blivit bekväm. Oavsett anledningen är Cowa en historia utan några som helst överraskningar, avslutas efter en enda bok och har huvudpersoner som är så simpelt formgivna att vem som helst kan rita av dem.
Och detta är alltså inte kritik, det är bara ett simpelt konstaterande. Toriyama är duktig på det han gör och har en väldigt personlig stil som man känner igen på mils avstånd. Ofta får man dock känslan av att han återanvänder gamla ansikten och kroppar när han skapar nya karaktärer. Paifu ser lite ut som Marumaro från Xbox 360-rollspelet
Blue Dragon, José påminner i sin tur om det klassiska
Dragon Quest-slemmet och bergshäxans livvakt Reonald som de träffar på i den andra halvan av boken är egentligen inget annat än Dragoball Z-skurken
Dabura med ny garderob och schysstare attityd.
Cowa är en lättsam, simpel och rolig berättelse även för oss som har gått ut lågstadiet. Det är dock viktigt att inte börja analysera eller nysta för mycket i berättelsen för då hittar man snabbt fel och berättartekniska missar. Faktumet att Paifu förvandlas till en stor galen koalabjörn när han får syn på kors är till exempel en lång lös tråd som dinglar fritt. Likaså faktumet att den buttre Mako faktiskt dödade en person under sin karriär som sumobrottare, vilket aldrig riktigt diskuteras eller klaras upp utan bara sopas under mattan efter ett par serierutor.
Men det är inte därför man läser Cowa. Det gör man för att man tycker om soliga äventyr, en och annan Toriyama-fightingscen och spöken som pruttar.
