Anders Björkelid 2009
Publicerad: Fredag, 1 maj 2009, Skribent: Maths Claesson
Vi har läst Ondvinter, och är imponerade av såväl berättelsen som språket. Det är sällsynt att konsten att kunna berätta en spännande historia och förmågan att ha ett rikt och varierat språk gifter sig och lever lyckliga. Men du har båda egenskaperna, och det ska bli roligt att följa Ondvinter och vad som kommer att ske i framtiden med din berättelse.
Vad roligt. Tack för de orden, de piggade upp en dag med sömnbrist och rätt segt skrivande.
Några frågor som kan tänkas intressera dina läsare (eller i alla fall mig): vad läser du just nu? Har du inspirerats av några särskilda författare eller böcker?
Just nu: Siri Hustvedt What I Loved, tre pjäser av Clive Barker (samlade i Incarnations) samt en årgång av Mike Allreds Madman. Jag undviker gärna att läsa sådant som liknar det jag skriver för tillfället. Skriver jag fantasy blir jag hellre inspirerad av Paul Auster och Janet Winterson än författare inom genren. Med det sagt är det oundvikligt att Ondvinter bär med sig mina upplevelser av ungdomsfantasy som jag själv först mötte den. Lloyd Alexander, LeGuin...
Fornnordisk mytologi och folksaga är viktigt i Ondvinter. Hur kommer det sig att du valde det spåret och inte till exempel keltisk mytologi? Är det någon särskild saga du fastnat för?
Keltisk myt är till en början överexploaterad i genren. Så upplever i alla fall jag det. Mycket bär på ett så tungt kulturlager av fantasyförfattare som låtit sig inspireras av varandra att det, för mig, känns rätt svårt att göra något roligt av det. Sedan är det ett val som kommer sig av var vi är i berättelsen.
I Ondvinter befinner vi oss i hemtrakter - Wulf och Sunias hemtrakter - och det är viktigt att vi möter något som känns nära. Mitt förhållande till svensk folktro (som jag tycker det rör sig om, snarare än mytologi) är rätt intimt. Jag känner att jag har ett personligt förhållande till det. Det gör att det är en av de trådar jag försökt använda mig av i skildringen av bygden där tvillingarna växt upp.
Vättar brukar ju vara, som Wulf och Sunia säger i boken, små och människolika med kläder och skor som vanligt folk. Men i Ondvinter kan de vara till exempel vesslor. Hur kommer det sig? Är vättar onda eller goda eller både och?
Det är svårt att svara på utan att gå in på saker som rör de kommande böckerna. Man kan kanske enklast säga att de krafter och de värden som de underjordiska står för i böckerna lättast kläs i djurhamn. Sedan ville jag inte leka med motiv som kändes alltför främmande så här tidigt. Med företeelser som tar för lång tid att beskriva. Jag ville vara hemtam och omedelbar. Verkar det begripligt? Och när det gäller gott och ont så hoppas jag att det är en fråga som aldrig kommer att besvaras i berättelsen. Jag har helt velat undvika att tala om ondska och även om Kylan kan tyckas stå för en rätt traditionell fantasy-ondska så är det inte heller där fråga om illvilja.
Att ha en syster eller bror som alltid finns där och vet vad man tänker eller vill utan att man behöver tala om det. Och smärtan när man skiljs åt. I Ondvinter skildrar du den känslan väldigt intensivt. Hade den känslan sett annorlunda ut om du skrivit en realistisk bok med handlingen förlagd i en vanlig småstad i dagens Sverige i stället för i en fantasyvärld?
Ja. Att växa upp, att separeras från det man tar för givet, att tvingas utveckla en egen identitet - det skildras ju hela tiden i samtidslitteraturen. Men då handlar det bara om det. Här handlar det om både det personliga och något annat. Wulf och Sunias utveckling kan vara ställföreträdare för en rad andra känslor och händelser. Läsaren kan välja och vraka. Det är lite svårare i den svenska småstaden. Realismen kan tillåta sig att vara knivskarpt specifik. Fantasyn har möjligheten att vara underbart vag.
Ondvinter är första boken i Berättelsen om blodet. När kommer fortsättningen? Hur många böcker tror du att det blir?
Just nu skriver jag på kapitel 26 av Våreldar, som verkar bli 29 kapitel allt som allt. Om allt går väl, kommer den då antagligen ut om ett år, eftersom den skall köras genom förlaget, godkännas, korras och illustreras. Om inte NoK får kalla fötter eller finanskrisen dödar bokbranschen blir det fyra böcker in alles i Berättelsen om Blodet. En för varje årstid. Sedan är det slut.
Tack!
Vad roligt. Tack för de orden, de piggade upp en dag med sömnbrist och rätt segt skrivande.
Några frågor som kan tänkas intressera dina läsare (eller i alla fall mig): vad läser du just nu? Har du inspirerats av några särskilda författare eller böcker?
Just nu: Siri Hustvedt What I Loved, tre pjäser av Clive Barker (samlade i Incarnations) samt en årgång av Mike Allreds Madman. Jag undviker gärna att läsa sådant som liknar det jag skriver för tillfället. Skriver jag fantasy blir jag hellre inspirerad av Paul Auster och Janet Winterson än författare inom genren. Med det sagt är det oundvikligt att Ondvinter bär med sig mina upplevelser av ungdomsfantasy som jag själv först mötte den. Lloyd Alexander, LeGuin...
Fornnordisk mytologi och folksaga är viktigt i Ondvinter. Hur kommer det sig att du valde det spåret och inte till exempel keltisk mytologi? Är det någon särskild saga du fastnat för?
Keltisk myt är till en början överexploaterad i genren. Så upplever i alla fall jag det. Mycket bär på ett så tungt kulturlager av fantasyförfattare som låtit sig inspireras av varandra att det, för mig, känns rätt svårt att göra något roligt av det. Sedan är det ett val som kommer sig av var vi är i berättelsen.
I Ondvinter befinner vi oss i hemtrakter - Wulf och Sunias hemtrakter - och det är viktigt att vi möter något som känns nära. Mitt förhållande till svensk folktro (som jag tycker det rör sig om, snarare än mytologi) är rätt intimt. Jag känner att jag har ett personligt förhållande till det. Det gör att det är en av de trådar jag försökt använda mig av i skildringen av bygden där tvillingarna växt upp.
Vättar brukar ju vara, som Wulf och Sunia säger i boken, små och människolika med kläder och skor som vanligt folk. Men i Ondvinter kan de vara till exempel vesslor. Hur kommer det sig? Är vättar onda eller goda eller både och?
Det är svårt att svara på utan att gå in på saker som rör de kommande böckerna. Man kan kanske enklast säga att de krafter och de värden som de underjordiska står för i böckerna lättast kläs i djurhamn. Sedan ville jag inte leka med motiv som kändes alltför främmande så här tidigt. Med företeelser som tar för lång tid att beskriva. Jag ville vara hemtam och omedelbar. Verkar det begripligt? Och när det gäller gott och ont så hoppas jag att det är en fråga som aldrig kommer att besvaras i berättelsen. Jag har helt velat undvika att tala om ondska och även om Kylan kan tyckas stå för en rätt traditionell fantasy-ondska så är det inte heller där fråga om illvilja.
Att ha en syster eller bror som alltid finns där och vet vad man tänker eller vill utan att man behöver tala om det. Och smärtan när man skiljs åt. I Ondvinter skildrar du den känslan väldigt intensivt. Hade den känslan sett annorlunda ut om du skrivit en realistisk bok med handlingen förlagd i en vanlig småstad i dagens Sverige i stället för i en fantasyvärld?
Ja. Att växa upp, att separeras från det man tar för givet, att tvingas utveckla en egen identitet - det skildras ju hela tiden i samtidslitteraturen. Men då handlar det bara om det. Här handlar det om både det personliga och något annat. Wulf och Sunias utveckling kan vara ställföreträdare för en rad andra känslor och händelser. Läsaren kan välja och vraka. Det är lite svårare i den svenska småstaden. Realismen kan tillåta sig att vara knivskarpt specifik. Fantasyn har möjligheten att vara underbart vag.
Ondvinter är första boken i Berättelsen om blodet. När kommer fortsättningen? Hur många böcker tror du att det blir?
Just nu skriver jag på kapitel 26 av Våreldar, som verkar bli 29 kapitel allt som allt. Om allt går väl, kommer den då antagligen ut om ett år, eftersom den skall köras genom förlaget, godkännas, korras och illustreras. Om inte NoK får kalla fötter eller finanskrisen dödar bokbranschen blir det fyra böcker in alles i Berättelsen om Blodet. En för varje årstid. Sedan är det slut.
Tack!
Aktör:
Waldrop
Björkelid