Nostalgin för det glada 80-talet har varit oerhört stark ett bra tag nu, vissa säger att det pågått längre än själva årtiondet. Tack vare serier som Stranger Things är det inte bara de som faktiskt var med då som vurmar för axelvaddarna och hårsprayens guldålder. Idag passar vi därför på att lyfta tre titlar för alla som känner att de behöver tillgodose sitt nostalgibehov! [...] Läs mer
Kazuo Umezu – den japanska skräckmangans mästare
Publicerad: Torsdag, 9 december 2010, Skribent: Johan Nordström
Kazuo Umezu, född 1936, är en mangaförfattare särskilt känd för sina många och stilbildande skräckmangor. Han tillhör det fåtal av konstnärliga giganter inom mangavärlden som genom sina verk lade grunden på vilken mycket av dagens moderna manga- och animeindustri vilar.
Umezzu fick sina första verk publicerade redan under sin gymnasietid och efter avslutad skolgång fortsatte han på den banan. 1955 debuterade han som proffesionel mangaka och fick sina första verk publicerade ibland annat veckomagazinet "Shuukan Shonen Sunday".
Han flyttade till Tokyo 1962 och utvecklade strax därefter sin karaktäristiska skräckmangastil. Sedan dess har Umezu skapat en imponerande samling verk inom främst skräckgenren, men han har även arbetat och varit framgångsrik inom sf- och humorgenren, samt skrivit historiska-, shojo-, och shonenhistorier. 1975 vann han Shogakukans mangapris för hans skräckmanga The Drifting Classroom (Hyōryū Kyōshitsu, 1972-1974).
Bland Umezus mest kända verk står att finna, förutom The Drifting Classroom, humor/skämt mangan Makoto-chan (1976 - 1981) samt sf-mangan My Name is Shingo (Watashi ha Shingo, 1982-1986). Sedan 1995 har han tagit en paus från mangaskapandet, men är en flitigt förekommande deltagare i diverse olika japanska tv-program.
Historisk överblick
Debuten
Vid 11 års ålder, efter att ha läst Osamu Tezukas banbrytande debutmanga New Treasure Island (Shin takarajima, 1947), bestämde sig Umezu för att bli mangaka. Under sin grundkoletid blev Umezzu publicerad flertalet gånger i tidsskriften Manga Shonen, med bland annat historierna Havsexpeditionen (Tankai) och Manga och Berättelser (Manga to monogatari). Under sin studietid var han även aktiv i diverse olika mangastudiecirklar, bland annat Kaiman Club i Kobe och Shonen shojo manga room i Aomori. De ända ämnen Umezu säger sig ha gillat i skolan var musik- och bildlektionerna, under resten av lektionerna fördrev han tiden med att teckna manga.
Professionell mangaka
Efter avlagd gymnasiexamen 1955 tog han på sina föräldrars uppmaning inträdesprovet till Naras lärarhögskola, men blev lyckligtvis inte accepterad. Istället satsade han helhjärtat på sin seriekarriär och debuterade samma år som professionell mangaförfattare med titlarna Skogens syskon (Mori no kyodai, 1955), en återberättelse av Hans och Greta, och En annan värld (Bessekai, 1955), en episk sf-berättelse. Kring denna tid blev även hans hyrmangatitlar väldigt populära. 1960-talet, särskilt den senare hälften, utgör Umezus kreativt sett måhända mest intensiva period, under vilken han kom att revolutionera och omdefiniera den japanska skräckmangagenren. Det var under den här tiden Umezu kom att omstöpa den japanska skräckgenren kaiki (mysterie/groteskeri/abnormali) till en ny skräckgenre som kom att kallas för kyoufu (skräck/rädsla). Detta skedde i och med Umezus skräck historia När munnen spräcks upp till öronen (Kuchi ga mimi made sakeru toki) publicerades 1961 i hyrmangatidningen Regnbåges (Niji) 29nde nummer.
Under hösten 1963 flyttade Umezu till Tokyo, där han fortfarande är bosatt. Under sin första tid i Tokyo gjorde han även ett antal försök att bli skpådespelare. Han fick även ett antal roller, bland annat i diverse Daiei producerade yakuzafilmer samt i diverse NHK-eftermiddagsföljetongsdramer. Men han kom att lämna Daiei efter att en av hans chefer försökte värva honom till en religiös sekt. 1966 publicerade han två följetongsmangaserier vid namn Flickan med kattögon (Nekome no shoujo) samt Ormflickan (Hebi shoujo), i Kodanshas veckotidskrift Shukan shoujo friend. Dessa två mangor blev stora framgångar, och han blev känd och uppskattad över hela Japan. Detta kom att bli början på enormt kreativ period för Umezu, under vilken han arbetade parralellt på fem olika mangaserier samtidigt.
I och med starten av 1970-talet trappade dock Umezu ner tempot, och efter 1971 valde han att fokusera på de mangor han skrev för Shuukan shounen sunday. 1975 fick han tidskriftens 20e Shogakukan mangashou pris för mangan The Drifting Classroom. Samma år så släppte han även den egen prdocuerade och komponerade LPn Mörkrets album (Yami no arubamu). Därefter startade han skrivandet på komedi mangaserien Makoto-chan, samtidigt som han var aktiv medlem i ett rockband och skrev låttexter.
Under 1982 startade han sf-mangan I am Shingo i mangatidsskriften Big Comic Spirits, vilken han kom att fokusera sin energi på under de kommande fyra åren. Allt eftersom Umezus betydelse för skräckmangagenren befästes började hans inflytande på andra mangatecknare bli allt tydligare. Bland de mangatecknare som tydligast tagit intryck av Umezu är Junji Ito värd särskilt omnämnande. Junji Ito var även den första som fick, det då nyinstiftade, Kazuo Umezu-priset 1986.
Uppehåll
Efter färdigställandet av sf-mangan 14 år (14 sai, 1990-1995), drog sig Umezu tillbaka från mangaskrivandet och har ännu inte helt återvänt till skrivandet. Han valde att dra sig tillbaka då han drabbades av en elakartad inflammation i en tendon sheath under skrivandet av mangan. Men även för att han kom ihop sig med sin nya redaktör. Umezu, som arbetat för förlaget Shogakukan sedan det tidiga 1970-talet, kände sig illa och respektlöst behandlad vilket fick honom att avbryta samarbetet. Umezu såg incidenten med den nya redaktörens inte främst som ett problem med redaktören, utan snarare som ett problem med moderna mangaförlags kommersiella påtryckningar på den enskilda mangaförfattarens artistiska integritet.
Efter Umezus svårigheter med sin nya redaktör vid Shogakukan, återslöt Umezu kontakten med sin föregående redaktör, som var verksam vid en annan del av Shogakukan, den månatliga mangatidningen Gekkan Ikki. Hans gamla redaktör såg till att ett antal av Umezus gamla mästerverk som gått ur tryck kom att återpubliceras. Umezus och förlagets relation har gradvis förbättrats, men Umezu har fortfarande inte viljat publicera något nytt verk i Shogakukan.
Under sin paus från sitt mangaskrivande har han varit aktiv i diverse tv-program och magazin, i vilka han visade upp, sina skräckmangor till trots, sin glada och positiva personlighet. Alltid iklädd sin röd och vit randiga tröja, en stil han hållit på sedan han var tjugoåring, syns han ofta i diverse olika japanska TV program.
Under 2005 släpptes filmserien Umezu Kazuos Horror Theater (Umezu Kazue kyoufu gekkijo), filmatiseringar av diverse av Umezus olika mangor. Samma år påbörjades även Shogakukan Creative, en omfattande återpublicering av Umezus tidiga verk i påkostade deluxeutgåvor. Detta har lett till att en ny generation av mangaläsare har kunnat läsa hans tidiga mästerverk, och Umezu har vunnit en ny publik. Hans mangor har visat sig vara särskilt populära bland unga kvinnliga läsare.
I väst har ett flertal av hans klassiska manga givits ut, däribland The Drifting Classroom, Cat Eyed Boy (Nekome kozou, 1968-1976), Reptilia (Hebishojo, 1966), och tre stycken samlingsvolymer med diverse kortare historier under namnet Scary Book.
Umezzu fick sina första verk publicerade redan under sin gymnasietid och efter avslutad skolgång fortsatte han på den banan. 1955 debuterade han som proffesionel mangaka och fick sina första verk publicerade ibland annat veckomagazinet "Shuukan Shonen Sunday".
Han flyttade till Tokyo 1962 och utvecklade strax därefter sin karaktäristiska skräckmangastil. Sedan dess har Umezu skapat en imponerande samling verk inom främst skräckgenren, men han har även arbetat och varit framgångsrik inom sf- och humorgenren, samt skrivit historiska-, shojo-, och shonenhistorier. 1975 vann han Shogakukans mangapris för hans skräckmanga The Drifting Classroom (Hyōryū Kyōshitsu, 1972-1974).
Bland Umezus mest kända verk står att finna, förutom The Drifting Classroom, humor/skämt mangan Makoto-chan (1976 - 1981) samt sf-mangan My Name is Shingo (Watashi ha Shingo, 1982-1986). Sedan 1995 har han tagit en paus från mangaskapandet, men är en flitigt förekommande deltagare i diverse olika japanska tv-program.
Historisk överblick
Debuten
Vid 11 års ålder, efter att ha läst Osamu Tezukas banbrytande debutmanga New Treasure Island (Shin takarajima, 1947), bestämde sig Umezu för att bli mangaka. Under sin grundkoletid blev Umezzu publicerad flertalet gånger i tidsskriften Manga Shonen, med bland annat historierna Havsexpeditionen (Tankai) och Manga och Berättelser (Manga to monogatari). Under sin studietid var han även aktiv i diverse olika mangastudiecirklar, bland annat Kaiman Club i Kobe och Shonen shojo manga room i Aomori. De ända ämnen Umezu säger sig ha gillat i skolan var musik- och bildlektionerna, under resten av lektionerna fördrev han tiden med att teckna manga.
Professionell mangaka
Efter avlagd gymnasiexamen 1955 tog han på sina föräldrars uppmaning inträdesprovet till Naras lärarhögskola, men blev lyckligtvis inte accepterad. Istället satsade han helhjärtat på sin seriekarriär och debuterade samma år som professionell mangaförfattare med titlarna Skogens syskon (Mori no kyodai, 1955), en återberättelse av Hans och Greta, och En annan värld (Bessekai, 1955), en episk sf-berättelse. Kring denna tid blev även hans hyrmangatitlar väldigt populära. 1960-talet, särskilt den senare hälften, utgör Umezus kreativt sett måhända mest intensiva period, under vilken han kom att revolutionera och omdefiniera den japanska skräckmangagenren. Det var under den här tiden Umezu kom att omstöpa den japanska skräckgenren kaiki (mysterie/groteskeri/abnormali) till en ny skräckgenre som kom att kallas för kyoufu (skräck/rädsla). Detta skedde i och med Umezus skräck historia När munnen spräcks upp till öronen (Kuchi ga mimi made sakeru toki) publicerades 1961 i hyrmangatidningen Regnbåges (Niji) 29nde nummer.
Under hösten 1963 flyttade Umezu till Tokyo, där han fortfarande är bosatt. Under sin första tid i Tokyo gjorde han även ett antal försök att bli skpådespelare. Han fick även ett antal roller, bland annat i diverse Daiei producerade yakuzafilmer samt i diverse NHK-eftermiddagsföljetongsdramer. Men han kom att lämna Daiei efter att en av hans chefer försökte värva honom till en religiös sekt. 1966 publicerade han två följetongsmangaserier vid namn Flickan med kattögon (Nekome no shoujo) samt Ormflickan (Hebi shoujo), i Kodanshas veckotidskrift Shukan shoujo friend. Dessa två mangor blev stora framgångar, och han blev känd och uppskattad över hela Japan. Detta kom att bli början på enormt kreativ period för Umezu, under vilken han arbetade parralellt på fem olika mangaserier samtidigt.
I och med starten av 1970-talet trappade dock Umezu ner tempot, och efter 1971 valde han att fokusera på de mangor han skrev för Shuukan shounen sunday. 1975 fick han tidskriftens 20e Shogakukan mangashou pris för mangan The Drifting Classroom. Samma år så släppte han även den egen prdocuerade och komponerade LPn Mörkrets album (Yami no arubamu). Därefter startade han skrivandet på komedi mangaserien Makoto-chan, samtidigt som han var aktiv medlem i ett rockband och skrev låttexter.
Under 1982 startade han sf-mangan I am Shingo i mangatidsskriften Big Comic Spirits, vilken han kom att fokusera sin energi på under de kommande fyra åren. Allt eftersom Umezus betydelse för skräckmangagenren befästes började hans inflytande på andra mangatecknare bli allt tydligare. Bland de mangatecknare som tydligast tagit intryck av Umezu är Junji Ito värd särskilt omnämnande. Junji Ito var även den första som fick, det då nyinstiftade, Kazuo Umezu-priset 1986.
Uppehåll
Efter färdigställandet av sf-mangan 14 år (14 sai, 1990-1995), drog sig Umezu tillbaka från mangaskrivandet och har ännu inte helt återvänt till skrivandet. Han valde att dra sig tillbaka då han drabbades av en elakartad inflammation i en tendon sheath under skrivandet av mangan. Men även för att han kom ihop sig med sin nya redaktör. Umezu, som arbetat för förlaget Shogakukan sedan det tidiga 1970-talet, kände sig illa och respektlöst behandlad vilket fick honom att avbryta samarbetet. Umezu såg incidenten med den nya redaktörens inte främst som ett problem med redaktören, utan snarare som ett problem med moderna mangaförlags kommersiella påtryckningar på den enskilda mangaförfattarens artistiska integritet.
Efter Umezus svårigheter med sin nya redaktör vid Shogakukan, återslöt Umezu kontakten med sin föregående redaktör, som var verksam vid en annan del av Shogakukan, den månatliga mangatidningen Gekkan Ikki. Hans gamla redaktör såg till att ett antal av Umezus gamla mästerverk som gått ur tryck kom att återpubliceras. Umezus och förlagets relation har gradvis förbättrats, men Umezu har fortfarande inte viljat publicera något nytt verk i Shogakukan.
Under sin paus från sitt mangaskrivande har han varit aktiv i diverse tv-program och magazin, i vilka han visade upp, sina skräckmangor till trots, sin glada och positiva personlighet. Alltid iklädd sin röd och vit randiga tröja, en stil han hållit på sedan han var tjugoåring, syns han ofta i diverse olika japanska TV program.
Under 2005 släpptes filmserien Umezu Kazuos Horror Theater (Umezu Kazue kyoufu gekkijo), filmatiseringar av diverse av Umezus olika mangor. Samma år påbörjades även Shogakukan Creative, en omfattande återpublicering av Umezus tidiga verk i påkostade deluxeutgåvor. Detta har lett till att en ny generation av mangaläsare har kunnat läsa hans tidiga mästerverk, och Umezu har vunnit en ny publik. Hans mangor har visat sig vara särskilt populära bland unga kvinnliga läsare.
I väst har ett flertal av hans klassiska manga givits ut, däribland The Drifting Classroom, Cat Eyed Boy (Nekome kozou, 1968-1976), Reptilia (Hebishojo, 1966), och tre stycken samlingsvolymer med diverse kortare historier under namnet Scary Book.