Vecka 40: The Martian
The Martian - eller Ensam på Mars - började med att författaren Andy Weir lade ut kapitel efter kapitel på sin egen sajt, och uppmuntrade alla som läste att kritiskt granska särskilt alla tekniska detaljer. Han skrev om, ändrade och gav ut den som e-bok. Och se, bokförlag världen över vaknade, Hollywood sprattlade till, Ridley Scott nickade jakande och i helgen har filmen världspremiär.
Det är inte svårt att förstå varför. Bokens första mening anslår tonläget: "I'm pretty much fucked." Det är berättarjaget vi hör, när han inser att de fem övriga medlemmarna i Ares 3 tvingats överge honom på planeten Mars och återvända till jorden efter en sandstorm. Robinson Kruse i rymddräkt, rakt berättad, trovärdig och väldigt spännande.
Jag tyckte mycket om boken, och jag är (förstås) lycklig över beskedet från NASA i veckan att det ser ut att finnas flytande vatten på Mars (det kan finns liv där - om bara mikrober, och nu blir något mindre komplicerat att åka dit). Men det har vi förstås känt till sedan länge. John Carter har ju berättat om sina äventyr där, och Ray Bradbury har speglat sig i Mars-kanalernas vatten och Philip K Dick var där på sextiotalet och såg i syner. Sedan susade Viking-satelliterna förbi Mars och tog en gång för alla död på förhoppningen om kanaler och en urgammal civilisation på planeten.
Men inte riktigt! I veckan har vi fått in antologin Old Mars med nyskrivna noveller i gamla tiders Mars med fint förord av George R R Martin (som har skrivit en trevlig text om Mars i brittiska The Guardian). Vem bryr sig om mikrober, när det finns gröna, fyrarmade krigare att kämpa emot och utmärkta kanaler att ha picnic vid.
Maths
