Heartstopper fick mitt hjärta att stanna

Charlie och Nick går på samma brittiska pojkskola, men i olika årskurser och har därför aldrig pratat med varandra förr. Men deras skola har just infört hemklassrum där elever från olika årskurser samlas. Från att aldrig ha växlat ett ord till att bli något helt annat – vägen dit är inte utan problem för Charlie och Nick, men innehåller något mycket viktigt, som HBTQI-berättelser inte alltid har fått förmedla: hopp och glädje.

Tv-serieversionen av Heartstopper landade på Netflix för några veckor sen och slog ner som en blixt bland tv-serieälskarna. Plötsligt pratade alla om Charlie, Nick och deras vänner. Fanvideor och fanart spreds genom sociala medier. Så varför blev just Heartstopper så populär? Ett av de vanligaste argumenten jag hör att Heartstopper fokuserar på queer lycka – alltså att HBTQI-personer förtjänar att få vara lyckliga, inte bara vara offer i en mörk berättelse med tragiskt slut.

Jag tror nog att vi alla längtar efter lyckliga berättelser när världen omkring oss står i lågor. Tv-versionen av Heartstopper kunde inte ha kommit lägligare och allt fler börjar upptäcka den underbara tecknade ursprungsserien som Alice Oseman startade 2016 och tecknar än idag – sammanlagt blir den 5 volymer. Oseman skriver även böcker – Charlie och Nick dök faktiskt upp första gången som bifigurer i hennes debutbok ”Solitaire” – och hon har även skrivit tv-manuset till Heartstopper.

Heartstopper fokuserar dock inte bara på livets lyckliga stunder; berättelsen vågar utforska obekväma och svåra situationer som homofobi, att bli outad, mobbing och mental hälsa. Nick och Charlie kämpar sig genom problem efter problem som livet lägger i deras väg, men de bestämmer sig för att de faktiskt förtjänar att få vara lyckliga. Och för mig som Heartstopperfan och som också har glädjen att få översätta av Heartstopperböckerna till svenska är denna optimism och tro på människans godhet berättelsens viktigaste poäng.

Själv upptäckte jag Heartstopper 2019 på biblioteket och slukade böckerna som då fanns ute. I mars i år – bara någon dryg månad innan tv-serien hade premiär – blev jag tillfrågad av Cobolt förlag om jag ville översätta Heartstopper till svenska. Ville jag översätta Heartstopper? Ja! Ja ja ja och åter ja! Jag kastade mig tillbaka in i serien och slukade den. Sen började jag översatta så det nästan slog blixtar om fingrarna. Det är en av de snabbaste publikationsprocesser jag varit med om som översättare, men det blev en upplevelse jag kommer tänka tillbaka på med glädje. Hårt jobb är värt det när det handlar om att ge folk – framförallt yngre läsare – tillgänglighet till en serie med så viktiga budskap som Heartstopper.

Att översätta Heartstopper är både spännande och nervöst. Jag älskar det levande språket i serien, där pratbubblor varvas med chattar och interpunktion är en känsla snarare än en skrivregel – något jag har försökt bevara i den svenska versionen. Men jag är också nervös! Att vara bron mellan författaren och de svenska läsarna är alltid ett stort ansvar och sen tiden som mangaöversättare vet jag att många av ren princip skyr svenska översättningar. Mangavibbarna i Heartstoppers formspråk får mig ändå att känna mig som hemma, i de svartvita teckningarna och Osemans förkärlek för långa, ordlösa scener. Men pojkskolemiljön gör samtidigt Heartstopper till en genuint brittisk berättelse. Jag frågar mig själv konstant om jag har lyckats förmedla originalets energi och den där speciella balansen av nervositet och bubblande glädje som gör Heartstopper så elektrisk när Oseman berättar? Det kan bara ni läsare avgöra, men jag hoppas att ni ska bli lika förtrollade av serien som jag.

Vem min favoritfigur i Heartstopper är? Hm. Som översättare borde jag nog inte ha bias, så jag kan tyvärr inte berätta att det är Nick.

My Bergström