Friskytten

”Nu stod han vid vägskälet. Trollkretsen var dragen, skallarna och benknotorna låg där i en ring. Månen dolde sig alltmer bakom molnen och lät de dystert brinnande kolbitarna, som vinden då och då lät glöda till, ensamma lysa på det nattliga dådet. Långt borta slog ett tornur det tredje kvartsslaget; Wilhelm placerade gjutskopan på kolbitarna och lade in blyet tillsammans med tre kulor som redan tidigare träffat sina mål, för denna sed bland friskyttar mindes han från sina läroår. Skogen började fyllas av nattens liv. Då och då flaxade ugglor, fladdermöss och andra ljusskygga nattflygare upp, bländade av ljuset. De föll ner från sina grenar och satte sig runt trollkretsen, där de dovt kraxande verkade föra obegripliga samtal med dödskallarna. De blev fler och fler och bland dem ilade dimmiga gestalter omkring som molnstrimmor som ibland såg ut som djur, ibland som människor.”

Friskytten (1810) av August Apel (1771-1816) hämtar sitt stoff från den gamla tyska folksagan om jägaren som, i sin iver att bevisa sin skicklighet som skytt, snärjs av djävulen och får betala ett fruktansvärt pris. Berättelsen publicerades i den första volymen i antologin Gespensterbuch (Spökboken), en rik och mångskiftande samling folksagor, skräck- och spökhistorier författade och sammanställda av August Apel och dennes vän Friedrich Laun. Carl Maria von Webers berömda opera Friskytten är baserad på Apels text. Märkligt nog har Apel själv glömts bort och allt ljus kommit att falla på von Weber. Må denna utgåva av Apels Friskytten bli en vägvisare in i hans författarskap.