The Last of Us

I måndags var det äntligen premiär för HBOs adatption av spelstudion Naughty Dogs The Last of Us från 2013.

Handlingen tar sin början 2003 där vi får möta Joel och hans dotter Sarah. De lever ett till synes normalt liv till den dagen då katastrofen är ett faktum. En smitta, som resulterar i zombieliknande symptom och skoningslös aggression hos den utsatte, sprider sig snabbt. I samband med det kaosartade utbrottet förlorar Joel sin dotter.  20 år senare har världen som vi känner den gått förlorad. Människorna har sökt skydd från de smittade och bor i inmurade städer, styrda av en totalitär milis. Joel gör vad han kan för att klara av vardagen, men är fortfarande i djup sorg efter Sarah. Via rebellgruppen Fireflies kommer han i kontakt med Ellie. Ellie har blivit biten av en smittad, men har inte förvandlats. Kan hon vara nyckeln till att hitta ett botemedel? Tillsammans beger de sig ut på en resa över USA i hopp om att hitta svar.

Första avsnittet fokuserar i stort på att introducera karaktärer och etablera världen serien utspelar sig i. Det som även slog mig är hur bra tv-serien lyckas med att översätta spelets bildspråk på ett sätt som känns inte känns påklistrat, utan snarare naturligt. Spel är ett interaktivt medium som kan hitta värde i, och vi viss mån vila på, att spelaren spenderar stor del av tiden med att smyga rund och skjuta fiender. Något som lätt blir tröttsamt i en tv-serie där åskådaren är passiv. Även här märks det att skaparna förstått vilka anpassningar som behövts göras och fokus läggs i stället på att fylla ut karaktärer och handling. Pedro Pascal(The Mandalorian) och Bella Ramsey(Game of Thrones) känns perfekta i rollerna som Joel och Ellie. De gör sina egna tolkningar av karaktärerna i stället för att försöka imitera Ashley Johnson och Troy Baker som porträtterade dem i spelet. På det stora hela är det mycket som bådar inför resterande avsnitt helt enkelt. Undertecknad drar en lättnandes suck.