When Women Were Dragons

Kelly Barnhill, författaren bakom The Girl Who Drank the Moon, har återigen kommit med en magisk och närvarande berättelse som kittlar både hjärnan och hjärtat. When Women Were Dragons är en vardaglig, revolutionär feministisk berättelse som belyser orättvisor som levde förr och som lever mer eller mindre lika obemärkt idag.

Alex är fyra år gammal första gången hon ser en drake. Istället för att möta den lilla tanten som brukar ge henne morötter eller kakor i huset mittemot, ser hon en förvånad drake som sitter på gräsmattan och inspekterar den nya kroppen, innan draken sprider sina vingar och flyger iväg. Alex vet inte vad hon har sett men förstår att det inte är något man pratar om. Det är tabu att prata om drakar och om kvinnorna som förvandlas till drakar. Inte ens när 642,987 kvinnor förvandlas den 25 april 1955 och påverkar hela samhällets struktur är det något som pratas om. Det är för pinsamt, för intimt och för feminint. Det får inte ens nämnas när hennes egna familj påverkas. Plötsligt har hon aldrig haft en moster som heter Marla, och den älskade, älskade kusinen Beatrice är Alex’s syster och har alltid varit det. Så är det bara. Men Alex är en kunskapstörstande och självständig person, som är desperat efter svar och tänker krossa alla bojor som samhället har satt på henne som kvinna. Samtidigt måste hon hålla Beatrice säker, och hur ska det gå när Beatrice är farligt besatt av det enda ämnet som ingen får prata om?

Jag har ofta lite svårt med böcker som är skrivna i jag-form men förstod snabbt att det inte skulle vara ett problem med den här. Alex, huvudkaraktären och berättaren, är en djuplodad och extremt välskriven karaktär som tänker tillbaka på sitt liv. Hon är distansierad, självrannsakande och reflekterande men samtidigt är det en enorm närhet i berättandet. Det är inte bara kärlek mot samma person utan frustration och besvikelse inblandat, med pendlingarna däremellan och ifrågasättandet över vad de skiftande känslorna innebär. Det är mänskligt och vansinnigt igenkännligt.

Det är intressant att läsa en feministisk berättelse där handlingens drivande faktor inte kommer från karaktärernas handlingar per se, utan snarare kommer från karaktärernas känsloliv. Man vet inte exakt vad det är som får kvinnorna att förvandlas till drakar, annat än att förvandlingen triggas av starka känslor, och börjar med känslan av att kroppen är för liten för att rymma allting. Till en början var jag lite kritisk till ett sånt narrativ och förstod inte hur man skulle kunna ha en sådan premiss utan att förstärka den historiska bilden av kvinnor som känslodrivna, medan män historiskt har setts som pragmatiska och logiska, en tankte som är lätt att fnysa åt idag. Men berättelsen lyckas ändå undvika den fallgropen. Vissa kommer att bli drakar, vare sig männen vill det eller inte. Frågan är snarare hur drakarnas existens ska hanteras. Männen blir de de ologiska, ängsliga och konservativa, som tänker att problemet kommer att försvinna om man inte låtsas om det, allt för att samhället ska se ut som det alltid har gjort. Det är vansinnigt frustrerande läsning som puttrar med obehag. Inte den läskiga sortens obehag, utan snarare den som man känner när man sitter vid en middag där det är outtalat att ett visst ämne är HELT tabu. När någon börjar närma sig ämnet spänner sig alla litegrann i axlarna och sätter sig lite rakare. Det handlar inte bara om att den kvinnliga förvandlingen är onämnbar, utan även obehaget när man ser folk som väljer att bryta tabun. Alex är medveten om att samhället har helt andra krav på kvinnor än på män. Samtidigt är hon en produkt av sin tid och sällar sig omedvetet till ledet. Det är det enda sättet för henne att överleva. Välj dina strider och se vilka strider andra väljer att ta. It’s a mans world och det finns ingen plats för kvinnor som inte följer mallen.

Sen är det en fråga om språket som helt enkelt är fantastiskt. Allting skimrar av en slags magi. Man förstår att berättelsen kommer att knytas ihop, historien kurvar sig och slingrar sig på samma sätt som Alex’s mors intrikata knutar som hon påstår är höljda i magi, men hur det kommer te sig är omöjligt att avgöra, ända tills bokens sista sida. Olyckligtvis känner jag mig lite missnöjd med slutet, som slutar med ett snabbt skummande över Alexs liv. Det hade kanske inte kunnat göras på något annat sätt, men det är ändå en lite tråkig känsla att Alexs åstakommanden, både personliga och professionella, hamnar i samma blick som boken genomgående kritiserar. 

Det är inte en berättelse som handlar om de stora kamperna mellan gott och ont. Det finns inga stora slag, inga knivslagsmål och inga grandiosa profetior. Det är närmre än så, och egentligen en ganska vardaglig berättelse om skolgång, uppväxt, relationer och sociala koder om man ser till handlingen. Men det är inte att göra boken rättvisa, för det här är en upplevelse. Det är en kommentar på patriarkala strukturer och förtryck, det är livsöden och revolution. Den får en att se stjärnor, känna mörker och ilska, blandat med hopp. Jag la ifrån mig boken med en känsla av att min kropp var för liten för den här världen, och det var nästan så att jag förväntade mig att se gyllene fjäll när jag såg ner på mina händer.