Robin Hobb 2001
Robin Hobb fortsatte att imponera med ännu en trilogi, The Liveship Traders, på svenska Handelsmännen och de magiska skeppen, i samma värld som trilogin The Farseer. Nu i oktober kommer första delen i en ny serie, The Tawny Man där Fitz berättarröst återvänder till oss.
I samband med SF-kongressen Fantastika där Robin Hobb var en av de inbjudna hedersgästerna, passade vi på att stjäla en timme av den omtyckta författaren. Hon var mycket nöjd med kongressen och tyckte att till skillnad från en del av de större amerikanska kongresserna, så fick man på Fantastika tid att faktiskt prata med folk. Vad gäller Stockholmsbesöket i allmänhet lovprisade hon vårt tunnelbanesystem.
Men vi var förstås ivriga att få reda på saker om författarinnan själv och släpade därför med henne ner i SF-bokhandelns dunkla källare för en intervju.
Debuterade som 18-åring
-Redan som liten ville jag ville bli författare och började då skriva korta berättelser för mig själv. Jag skrev dessutom alltid dagbok och tyckte mycket om att läsa. Det var ingen tvekan om vad jag ville göra, men i flera år undrade jag om det gick att leva på. Även om det inte hade gått hade det inte hindrat mig.
Vid arton års ålder visste jag att jag ville bli publicerad. Det var vid den tiden jag lärde mig hur jag skulle strukturera sådant jag skrivit på ett bra sätt, jag visste de nödvändiga sakerna man behövde veta vad gällde författaryrket.
Som 18-åring blev hon utgiven för första gången. Hennes novell Harpy´s Flight publicerades i antologin Amazons! Amazons! Novellen utvecklades senare till en roman och publiceras 1983, men då under pseudonymen Megan Lindholm.
Hobb berättar vidare att allt omkring henne inspirerar. Hon målar upp en bild för oss av hur två helt skilda idéer tillsammans kan bli embryot till en berättelse.
-Idén kommer vanligtvis i formen av en fråga. Man undrar något, kommer på det och skriver ner det på ett papper. Tittar på det man skrivit då och då och kommer med synpunkter på det. Sen, ibland, visar det sig att den idé man skrivit ner passar ihop med en annan idé, som är nedskriven på ett annat papper, och så har man en historia. Det är som elektroniska partiklar som stöter ihop. Detsamma gäller när man gör efterforskningar. Man letar fakta och hittar någonting annat som sedan blir något otroligt bra i berättelsen. Allt hör samman.
Klurig inspiration
Men inspiration kan vara klurigt också. I synnerhet när man inspireras av andra författare. Hobb menar att man måste vara väldigt försiktig när man tror att man har en ny idé. Ibland visar sig idén i själva verket tillhöra någon annan.
-Man tror att man kommit på ett jättebra namn på en person, en växt eller en plats, och sen får man höra att: "Förresten, är du medveten om att Marion Zimmer Bradley använde detta i en berättelse för tjugo år sedan?". Då minns man: "Jag läste ju den alldeles nyligen!" Då går det inte att använda.
-Ett tag tänkte jag att jag inte skulle läsa fantasy när jag själv skriver fantasy utan bara läsa detektivromaner. Det slutade med att jag skrev om en trollkarl som talade som en hårdkokt detektiv. Det var faktiskt ganska kul!
Eftersom Hobb talat varmt om läsning ville vi veta mer om vad hon läser. Om hon har några favoritförfattare. Vid frågan skakar hon på huvudet och svarar att det finns alldeles för många, men nämner särskilt George R R Martin., en annan fantasyförfattare som också blivit mycket populär.
-Det känns som att han just nu skriver sitt mästerverk. Böckerna tar andan ur en. Andra författare jag gillar är Sean Stewart, Michael Marshall Smith, Louise Marley. Sen finns det favoriter som jag kommer tillbaka till gång på gång. Det är trygghetsböcker som man kan öppna på vilket ställe som helst och dyka in i. Jag skulle kunna sitta här och rada upp hur många som helst!
Två pseudonymer För inte alls länge sedan fick vi veta att Robin Hobb var pseudonymen för Megan Lindholm. Sedan fick vi veta att Megan Lindholm också är en pseudonym, för Margaret Ogden. Varför två pseudonymer? Finns det några skillnader mellan dem?
-Jag tror att jag skriver mer känsligt som Robin Hobb. Ordförråden mellan Robin Hobb och Megan Lindholm tycks skilja sig åt, det är som om jag har två tankeuppsättningar. Det är svårt att förklara. När jag får en idé vet jag direkt om jag kommer att skriva ner den som Megan Lindholm eller som Robin Hobb. Idéerna kommer som i två olika paket i mitt huvud. En berättelse som jag skrev för en månad sen, som Megan Lindholm, kan jag inte tänka mig att ha skrivit som Robin Hobb. Det fungerar ungefär som om jag sa: "Nu ska jag berätta en historia så som min irländska farmor skulle ha berättat den. Jag skulle då lägga mig an hennes accent, hennes val av uttryck. Det skulle ge åhörarna en känsla av hur hon såg världen.
Robin Hobb är inte vilken pseudonym som helst. Somliga, väldigt vanligt bland kvinnliga författare, döljer sina riktiga namn bakom initialer, J K Rowling till exempel, som är författare till de bästsäljande böckerna om Harry Potter. Robin Hobb har ungefär samma funktion. Det kan lika gärna vara en man som en kvinna som döljer sig bakom namnet.
-Det fanns en avsikt med att anta en androgyn pseudonym. Den första berättelsen jag skrev som Robin Hobb, Assassin´s Apprentice, är skriven med jagperspektiv, och detta jag är en ung pojke. När läsare tar ens bok i sina händer ber man dem att utvidga sin tro. Jag tog bort ett möjligt hinder för denna tro genom min könsneutrala pseudonym. Läsaren slipper fråga sig: "Kan hon verkligen tala ur en ung pojkes perspektiv"?
Psykologiskt berättande
Hobbs böcker är inte bara spännande och intressanta, de är dessutom väldigt psykologiskt inkännande. Hennes personer beskrivs närgånget och man lär känna dem på ett väldigt djupt plan.
-Det första som dyker upp när jag skriver är mina personer. Sedan formar sig berättelsen runtom dem. Personerna i mina berättelser är formade av sina tidigare erfarenheter. Alla har någon gång blivit ärrad eller skulpterats av olika omständigheter och det tror jag har gällt för mänskligheten genom alla tider. Om man inte tar med detta när man beskriver en persons karaktär kommer den personen inte att framstå som trovärdig.
När Hobb talar om sin strävan att visa att personer är ärrade av omständigheter i livet tänker man genast på Fitz, huvudpersonerna i trilogin The Farseer.
-Det var väldigt svårt att skriva om honom. När jag skrivit klart Assassin´s Apprentice skickade både min brittiska och min amerikanska förläggare tillbaka manuset till mig och sa att slutet inte var färdigt. De sa att jag inte berättat vad som egentligen hände. Jag hade tagit bort så mycket på slutet därför att jag visste att om jag gått in på detaljer hade läsupplevelse blivit en väldigt sadistisk sådan. Men mina förläggare sa att om jag fört mina läsare så långt så kan jag inte låta saker hända utanför berättelsen.
Ibland är det inte alls trevligt att skriva om sådant som mina personer går igenom. Men om man berättar med det perspektiv jag gör, inåtvänt och intimt, så måste man skriva så. Det går inte att låta allt hända utanför berättelsen och skriva: "Tre dagar senare…" Det är inte rättvist mot läsaren.
Fool's Errand nästa bok om Fitz
Trots att det var jobbigt att skriva om Fitz återvänder Hobb till hans berättelse. Fool´s Errand är nästa bok och den har precis dykt upp i bokhandlarna. Här hörs än en gång Fitz röst, och det är femton år efter Red Ship Wars. Egentligen var det inte meningen att vi skulle få läsa något mer om Fitz, men Hobb kunde inte riktigt släppa taget om honom, trots att hon försökte.
-Jag är själv förvånad över detta. När jag avslutade Mördarens jakt kände jag att jag verkligen kommit till slutet av Fitz berättelse. Jag tyckte att jag lämnat honom på ett bra ställe där han fått allt han önskat sig: möjligheten att leva sitt eget liv. Så jag började på Ship of Magic, som jag länge sett fram emot att skriva. Halvvägs genom boken insåg jag att när jag skrev e-post till min dotter så skrev jag till henne med Fitz röst. Jag använde hans uttryck. Detta måste få ett slut, tänkte jag. Jag måste få ut den här personen ur mitt huvud! Så jag bestämde mig för att skriva ett kapitel till, bara för mig själv, för att få mig själv att förstå att det inte fanns något mer att berätta om Fitz. Så jag satte igång och 30 sidor senare insåg jag att det fanns massor att berätta! Efter att jag skrivit klart Ship of Magic återvände jag till Fitz berättelse. Den var väldigt roligt att skriva.
Feministisk fantasy
Här släpper vi taget om Fitz för att lämna plats åt den senaste trilogin. På många nivåer påminner den väldigt mycket om böckerna om Fitz, men vi tyckte också att böckerna kändes feministiska. Det riktas till exempel mycket kritik mot de traditionella könsrollerna med mannen som äventyraren och kvinnan som stannar hemma.
-Min intention var inte att jag skulle skriva feministisk fantasy. Jag tänkte, som jag sagt tidigare, vad formar människor? Vilka är deras förväntningar? I böckerna "The Liveship Traders" beskrivs ett samhälle som tidigare varit jämställt men som på grund av nuvarande seder håller på att förvandlas till ett mer patriarkalt samhälle, en flicka har blivit uppfostrad på det gamla sättet. Det finns människor som protesterar mot henne men också de som stöttar henne och tycker: Din mamma kan göra detta, din mormor kunde det, varför inte du?
Det var inte ett medvetet försök att bryta ner gamla könsroller i fantasygenren, utan det handlade om den här specifika personen, hur hon blivit formad av sin bakgrund.
Många fantasyförfattare får frågan om inte deras berättelse lika gärna skulle kunna utspela sig i "vår" värld, men skillanderna mellan fantasy och mainstream är inte riktigt så enkla. Det handlar inte enbart om att fantasy är, som namnet anspelar på, fantastiskt, utan också om att det erbjuds andra möjligheter att skriva och utrycka sig på.
-Det finns färre begränsningar i fantasy än i mainstream. Man kan berätta en bredare historia i fantasy. Jag bjuder in läsaren till min värld och säger: "Dessa är reglerna för min värld och i denna värld, med dessa regler, kan man se vad som är etiskt, vad som är rätt och fel, vad som är värdefullt och vad som inte är det i det långa loppet". Detta är något jag har svårt att tänka mig att göra i en mainstreamroman. Om jag till exempel vill undersöka vad altruism är, eller vad som är värdefullt kan jag berätta om en fantasyvärld där varje person en dag får obegränsad rikedom. Jag berättar omen av dessa personer, vad denna person gör med sin dag. Detta leder till att läsaren frågar sig själv: "Om det var jag, vad skulle jag göra? Vad är egentligen värdefullt för människor?" Det finns massor av saker att tänka på vad gäller detta och det skulle vara svårt att genomföra i en mainstreamroman. Det är det här som är så toppen med genrer som bollar med idéer, som fantasy och science fiction. Man kan arbeta med idéer på ett friare sätt.
Att skriva i gettot
I allmänhet är fantasy en genre som på många sätt tilltalar Hobb. Hon menar att fantasyvärldarna börjar bli allt mer komplexa. Det är inte alls så svart-vita som man kan tro. Som ett exempel nämner hon George R R Martin som en författare som verkligen vet hur man skapar tredimensionella personer.
Fantasy blir ofta anklagat för att vara skräplitteratur. Många undrar varför vissa författare väljer att skriva fantasy i stället för realistisk litteratur.
-Man får ofta höra att man skriver i "gettot", att om man skriver i genrerna fantasy eller science fiction vinner man inte samma respekt som mainstreamförfattare. Det finns författare som medvetet distansierar sig från fantasy och säger: "Kalla mig inte för SF-författare! Säg inte att jag skriver SF!" Eller: "Jag skriver inte fantasy, jag skriver magisk realism. Jag skriver något som är symboliskt!" Det finns förutfattade meningar om vad fantasy och science fiction är och draget till sin spets får man höra folk säga saker som: "Vill vill inte ha Harry Potter på vårt bibliotek för då kanske våra barn börjar dyrka satan!" Va! Folk kan verkligen vara knäppa.
Så det förekommer diskriminering av denna typ av författare i USA, och om man tänker på det för mycket blir man nog bara deprimerad.
Trivs med att skriva fantasy
Men det verkar ändå inte bekomma Hobb att hon skriver i "gettot". Hon trivs med att vara fantasyförfattare och bryr sig inte om vad andra tycker.
-Jag är glad över att vara fantasyförfattare. Jag har inget behov av att säg att jag kunde skriva mainstream om jag ville för jag vill inte skriva mainstream. Jag fortsätter att skriva de böcker jag vill skriva.
Och skriver, det gör hon. Det mesta av hennes tid går till att läsa och skriva, men hon poängterar att hon också har en trädgård, barn och husdjur. -Men om jag ska roa mig, då skriver jag. Jag vet att jag en enorm tur som älskar det jag gör. Jag går upp på morgonen och vill börja jobba. Det är en stor välsignelse i mitt liv.
Slutligen undrade vi om Hobb hade några bra råd att komma med till andra som vill bli författare.
-Vänta inte. Var författare nu! Skriv dagböcker, försök dig på noveller och romaner. Gör saker, tala med folk, prova på nya saker. Mitt råd är att inte vänta och även om det man skriver just nu inte blir publicerat ska man inte slänga bort det. Man ska alltid spara det för om femton år kanske man vill titta på det igen, ha det som källmaterial. Man kommer då att förvånas över hur mycket man har glömt.