Terry Pratchett 2000

Jingo?

Terry Pratchett: Förbannat bra boktitel! Vet ni vad det betyder?

SF-bokhandeln: Vi slog upp det i en engelsk ordbok. Det betyder antingen "patriot" eller "chauvinism".

TP: Ja, många engelsmän har också varit tvungna att slå upp det. Som sagt, förbannat bra boktitel! Det skulle kunna betyda besinningslös, idiotisk krigsliknande nationalism. Sådant som resulterade i Brittiska imperiet.

SF: Last Continent, boken efter Jingo, utspelas i Australien, och...

TP: Nej, nej, definitivt inte i Australien. Många läsare har trott att det finns stora bitar av Australien i boken, men det är inget som jag rår för. På väg till Australien för att signera böcker mellanlandade jag på Nya Zeeland. Nya Zeeländarna älskade boken och tyckte att den var väldigt rolig. Men de sa att australierna inte tyckte om den, för de saknade humor. Men australierna älskade den också, så jag vet inte riktigt. Hur som helst, i Last Continent finns det en rad underliga figurer - och det tror jag de verkligen gillade - som man inte helt begriper om man inte kommer från Australien, eller är väldigt hemmastadd i deras kultur - mycket mer än genomsnittspersonen. Det finns t ex en berömd australisk dikt som heter "The Man from Snowy River". Även om man aldrig har hört dikten, och därmed missar referenserna till den, kan man läsa Last Continent utan svårighet i alla fall. Kommer ni ihåg stycket där Rincewind får en häst med väldigt korta ben? Om man inte vet att hästen omnämns i dikten, är det bara en ovanligt rolig häst. Det spelar ingen roll.

SF: Men numera finns ju The Annotated Pratchett på nätet, där det ständigt pågår ett arbete med att kommentera allt du skrivit. Rätt anmärkningsvärt, egentligen.

TP: Anmärkningsvärt?! Ibland blir jag riktigt, riktigt oroad. Varenda mening jag har skrivit analyseras in i minsta detalj. Meningar som jag trodde var genialiska och något nytt har redan en polsk poet deklamerat i Warszawa en afton år 1923... Och så vidare.

SF: Du är intelligentare än du tror.

TP: O ja. Jag har läst att jag måste ha stulit från en TV-serie som visades två år efter boken. Och det är ju helt klart väldigt intelligent. Det är inte många som klarar av en sådan sak.

SF: Hämtade du inspiration från de senaste årens vampyrtrend när du skrev Carpe Jugulum?

TP: Njae, jag gillar egentligen inte vampyrer så värst mycket. Jo, vampyrer är OK, men inte coola vampyrer. Fast jag tycker att Anne Rice är helt OK, för hon gillar vad hon håller på med, hon sätter sig in i ämnet och till och med klär sig rätt. Det finns så många coola vampyrer nu för tiden, men också många som inget annat önskar än att vara som Anne Rice-vampyrer. Bara för att de ser bra ut i hästsvans och blommig väst är de fortfarande vampyrer, och jag har inte tid med en art som anser att människosläktet är att likna vid boskap.

SF: Det betonar du verkligen i din nya bok.

TP: Just det, det var en mycket intressant bok att skriva, och det är faktiskt så att boken jag skriver nu - The Fifth Elephant - ja, egentligen skriver jag på två böcker nu, men den skönlitterära boken jag jobbar med - The Fifth Elephant, utspelas också den i Überwald, och där har jag med varulvar.

SF: Varulvar är väl inte lika populära som vampyrer?

TP: Tja, det finns massor av varulvar, de är de klassiska Halloween-varelserna. Om man tar sig tid och tittar närmare på varulvar, och funderar över hur de lever, är de riktigt intressanta.

SF: Halloween-varelser?

TP: Halloween har haft en mycket, mycket intressant utveckling i Storbritannien. Förr var det en högtidlig helg. Det började med att någon försökte spränga parlamentshuset i London i luften. Alla tyckte det var en utmärkt idé och bestämde sig för att fira händelsen femte november varje år, vilket är ganska nära Halloween-helgen. Man tände bål och sköt iväg fyrverkerier, och på så sätt blev Halloween reducerad till en obetydlig högtid. Men sedan blev fyrverkeritillverkarna illa omtyckte, för folk sa "Vänta lite nu! Om ett barn som tycker om fyrverkerier stoppar en raket i munnen kan det skada sig". Då började man skriva varningstexter på fyrverkeripjäserna, sådant som "försök inte äta denna fyrverkeripjäs om den är tänd" och liknande. Sedan minskade man krutmängden i fyrverkerierna, och stiftade lagar som innebar att endast personer iförda flamsäker skyddsutrustning och läderhandskar fick tända på och allt blev väldigt, väldigt löjligt och fyrverkerierna väldigt dyra. Så då struntade vi i fyrverkerierna och allt det andra, och Halloween blev avsiktligt återinfört, därför att det ansågs vara ett säkrare alternativ - små häxor, pumpor - finns det något trevligare? Speciellt i USA. När amerikanska barn frågar "trick or treat?", är det så gräsligt gulligt och barnen får godis. Men om samma sak händer i England, stöter man med stor sannolikhet en snorunge som säger "okej, ge hit plånboken (that's the treat), annars skär jag halsen av er (that's the trick)". Och då är vi beredda ge vad som helst för att ha små gulliga barn som går omkring i grannskapet och knackar på dörren i stället. Allt har en baksida... men Halloween i USA är så trevlig, pumpor allt sånt där. Men Halloween handlar inte ett dugg om det, det är Disney, inte Halloween. Halloween är blodigare, elakare och väldigt mycket roligare.

SF: Du nämnde att du skrev på två böcker?

TP: Jag skriver på, eh, ni är ju insatta i science fiction-genren, ni har säkert hört talas om doktor Jack Cohen, biologen? Jag jobbar med honom och professor Ian Stewart, en matematiker, på en bok som heter The Science of Discworld. Den heter The Science of Discworld, men egentligen handlar den om vår världs vetenskap, men sett ur Discworlds synvinkel, så att säga. Som Ian brukar säga: Logik och sunt förnuft är inte samma sak. Det är sådant som Jack älskar att hålla på med - en beskrivning av planeten jordens historia; en planet som tyvärr råkar vara skapad på artificiell väg av Unseen University. Och trollkarlar tillbringar mycket tid med att studera den in i minsta detalj, de försöker räkna ut vad tusan det är som pågår, därför att det helt uppenbart är ett missbildat universum. Det saknar vissa nödvändiga ämnen, som finns i vartenda annat universum. Det saknas t ex colonium, vilket innebär att de jättelika sköldpaddorna inte har kunnat utvecklas. Så materien måste bilda stora bollar i rymden, tillsammans med passande platta världar, och sedan blir det bara värre och värre. Än har vi inte gett upp, emellertid. Jag har skrivit delar av boken, själva Discworld-berättelsen, och Jack har skrivit de bitar som ska passas in.
Jag har hunnit fram till tiden då dinosaurierna utrotades. För övrigt tycker jag att dinosaurier är de tråkigaste varelser som någonsin funnits på vår planet. Tänk er själva, hundra miljoner år med dumma, tröga djur som slåss med varandra. Om någon någon gång skriver vår planets historia, så är det den sidan som han kommer att hoppa över. Ingen kommer att vara intresserad av den. Men jag tror att ni kommer att tycka om episoden där en fisk med enorm ansträngning kravlar upp på stranden, alldeles andfådd, och Rincewind omedelbart kastar tillbaka den i havet med lite goda råd på vägen: "Du har ju det bra därnere i vattnet, vad ska du upp på land och göra, det är inte värt besväret."

SF: När kommer boken ut?

TP: Nästa år.

SF: Ja, det lär inte vara någon ny bok på gång i april. Det brukar det ju annars vara.

TP: Det stämmer. The Science of Discworld är väldigt rolig att jobba med, men den tar tid. Dessutom skriver jag på The Fifth Elephant samtidigt, för att inte missa deadline på någon av böckerna. Men tiden räcker inte alltid till, och i vilket fall som helst kommer det förmodligen bara en Discworld-roman om året i framtiden. Så här är det just nu, förstår ni. Jag åkte hemifrån mitt på dagen i torsdags, och nu sitter jag på mitt hotellrum och skriver, för hur man än bär sig åt har dygnet bara 24 timmar.

SF: Vi har en teori... att Discworld blir allt mer lik jorden.

TP: Jag tror inte att... Vad får er att tro det?

SF: Personerna djupnar och beter sig mer som "vanliga" människor.

TP: Det kan jag inte förneka, men å andra sidan har de alltid gjort det. Discworld har alltid - till en viss del - varit anti-fantasy. Ingen i den här världen skulle bege sig ut på en "quest" - ett "sökande". Inte frivilligt i alla fall. Men de har en fallenhet för att bete sig som knäppskallar för jämnan. Längre fram skulle jag väldigt gärna vilja skriva ännu en bok om Cohen the Barbarian and the Silver Horde. Jag ska sända ut honom på en quest, den mest fulländade quest som tänkas kan, den mest kända quest som någonsin iscensats. Den handlar inte om Sagan om ringen, den är mycket mer välkänd.

SF: Men det har alltid känts som om Discworld på något märkligt sätt har påmint om jorden. Och att böckerna har blivit mörkare efter hand.

TP: Jo, böckerna har blivit mörkare. Det är en träffande beskrivning. Mer allvarsamma på sina håll. Särskilt när det gäller utvecklingen av vår livsform.

SF: Har du aldrig funderat över att skriva en "vanlig" roman? En "mainstream"?

TP: Som utspelas i den riktiga världen? Ja, ni är ju trevliga personer, så jag tror att ni får behålla livet. Jag lärde mig något när jag skrev på The Science of Discworld. Jag har alltid trott att jag varit någorlunda vetenskapligt bildad, men på sistone har jag tvingats läsa massor som jag inte känt till om jordens historia, och det har varit väldigt roligt. Jag satte mig i en tidmaskin vid tiden för jordens tillblivelse, och hoppade framåt 20.000 år i taget. Vad man får se? Tja, miljoner år av ingenting, och sedan miljoner år då ganska mycket händer som är för litet för att man ska se det. Alger och sådant, och så dinosaurierna som fanns väldigt länge. Till slut är det ganska logiskt att man missar människan helt och hållet, för vi har bara lämnat synliga spår efter oss här på jordens yta i tiotusen år. Utan att vara alltför pessimistisk är nog sannolikheten överväldigande för att resterna av Apolloprojektet på månen kommer att vara det enda synliga tecknet på vår existens om 10.000 år.
Så vilken värld är den riktiga egentligen? Jag förstår vad ni menar med "att skriva en vanlig roman", men jag vill påstå att en Discworld-roman är en vanlig roman som kan ha en del eller många fantasyinslag. Jämför till exempel med Fatherland av Robert Harris som utkom för ett tag sedan. Den ansågs vara en vanlig "mainstream"-roman, men ni och jag skulle kalla den för science fiction därför att den tilldrar sig i ett alternativuniversum, och, vilket kan vara av intresse, därför att den är rätt lik alla andra "Tänk om Hitler hade vunnit 2:a världskriget"-romaner.
Jag skriver mainstream-romaner bättre i Discworld... VAD TUSAN MENAS MED EN MAINSTREAM-ROMAN? Var och varannan romanförfattare använder bilder och uttryck och motiv som de hämtat ur science fiction och fantasy-litteraturen. Och även om det skulle innebära att jag blev en arbetslös lärare på universitetet, så tycker jag om det jag gör. Dessutom är jag inte en tillräckligt bra författare.

SF: Menar du verkligen det?

TP: Nej, nej. (Skratt)

SF: Något speciellt som du inspireras av? Eller influeras av?

TP: Åh, inte nödvändigtvis av böcker. Men jag brukar läsa en massa thrillers och deckare. Det är inte så konstigt som det låter. En ledande SF-bokhandel i Storbritannien specialiserar sig också på thrillers, för det intresset finns hos många sf-läsare. Många börjar med Sherlock Holmes, och så vidgas det alltmer. De flesta sf-författare har läst Sherlock Holmes. Hur som helst, jag läser inte så mycket skönlitteratur. Däremot läser jag en förskräcklig massa facklitteratur. Massor av biografier. Emellanåt fördjupar jag mig i något ämne. I år ämnar jag läsa allt jag kan få tag på om västra Amerikas historia. Det är fantastiskt hur mycket saker man kan lära sig, och hur mycket av allt som du trodde var sant inte alls är det. För tillfället tycker jag fakta är intressantare än dikt. Och jag läser inte mycket fantasy. Jag gjorde det förr, i tio års tid ungefär. Det är samma sak som när det handlar om sf, fast oftare - du tar en fantasybok, tittar på den och säger: "Åhå, ytterligare en bok där de kämpar mot den mörke guden, jaha, det var intressant. Jag läste just ut en sådan i morse".

SF: Rollspel då? Har du sysslat med det?

TP: Ja, sedan nästan trettio år. Bagaget (Luggage) skapades till ett rollspel. Jag tycker om rollspel, liksom levande rollspel... Jag gillar lajv, för det är bara ett steg från genuint historisk återskapande. Förr i tiden brukade jag skriva rollspelsscenarier åt mina vänner.
Har ni sett alla Discworld-prylar? Av någon dunkel anledning har jag en känsla av att ni inte har smakat Discworld-ölet! Jag deltog i en Discworld-kongress för en månad sedan, och blev helt förbluffad över alla Discworld-prylar. Alltså, jag menar... man kunde köpa ett komplett Unseen University. Fast inte nu längre, det var en begränsad upplaga. Slutsåld. Där fanns Lagade trummans (Mended Drum) dockhus. De ämnar göra Dödens hus som dockhus. Tänk dig själv, med döden kommer en komplett uppsättning kåpor, du får "my little Binky"-set, olika svarta kåpor, aftondräkt, morgonrockar och så vidare.

Här tvingades vi, under mycket skratt, avsluta intervjun. Det var dags för nästa journalist, som otåligt stod och stampade utanför dörren. En kille och en flicka, utklädda till Döden respektive häxa, gav sig ut i folkvimlet på mässan för att kungöra att Terry Pratchett snart skulle signera böcker. Vi dröjde oss kvar lite i montern, och snart ringlade en lång kö fram till signeringsbordet. Vi tog farväl, med löftet att Terry Pratchett skulle ta vägen förbi Stockholm nästa gång han var i Skandinavien.