Blodtörstiga vampyrer

Vampyrer har funnits i århundraden, åtminstone i litteraturen. Vi har vigt vårt närmaste podradioprogram till dessa blodtörstiga varelser med smak för mänsklig livskraft. På besök hade vi Mats Strandberg som med sin senaste bok Färjan givit vampyrgenren nytt blod med sina monstruösa, mystiska, mångsidiga skapelser. För är inte vampyren som mest intressant när den är monster och offer, mytisk varelse och världslig, uråldrig men knuten till nutiden? Och jag utmanar alla läsare att inte falla totalt för tanken på besättningen och passagerarna på en finlandsfärja som vampyrer. Jag tror att vi alla växt upp med vår tids vampyrer. För mig var det Anne Rice och Dracula, i och med filmatiseringarna under nittiotalet, En vampyrs bekännelse och Bram Stokers Dracula. Den träffade mitt i tonårsromantiken och gav mig smak för monster med mänskliga begär, vilket vägledde mig i mina framtida val. Och de behövde inte nödvändigtvis dricka blod; C.S. Friedmans Black Sun Rising och dess uppföljare i Coldfiretrilogin handlar om en vampyrisk satansfigur i religionen han själv skapat för att rädda människorna som strandsatts på en planet med ovanliga problem (det är en lång historia, men väl värd att läsa) som suger upplevelsen av skräck från sina offer. En mer jordisk favorit är Poppy Z. Brites Drawing Blood och Lost Souls, två fristående böcker om vampyrkulturen i den gotiska amerikanska södern. Suggestiva, mörka, blodiga historier som väl förtjänar sin plats i skräckhyllan, men med banden mellan både vampyrer och vanliga människor på samhällets baksida som motvikt. Och när man vill skratta lite åt sig själv är det bara att slå sig ner med Terry Pratchetts Carpe Jugulum. Med sin vanliga träffsäkerhet driver han ganska ömsint med klyschorna i vampyrlitteraturen utan att för den skull avfärda den i sin helhet. Min favoritvampyr dyker dock mest upp i The Truth: Otto Chriek, som givit upp blod och stolt bär sitt svarta band som bevis. Vilka är dina favoritvampyrer?

Jenny