Utopier och snäll sf

Det har varit mycket dystopier senaste åren, men flera kunder har börjat fråga efter positiv science fiction nu, som motvikt till en läskigare och osäkrare omvärldsbild. Och det är klart att det finns det, också, om än i mindre mängd.

John Scalzi har skrivit Redshirts, där en av besättningsmännen på rymdskeppet Intrepid börjar fundera på varför kaptenen och hans närmaste alltid överlever alla fientliga kontakter med utomjordingar, med den lägre graderade personalen går åt som flugor. Kan facket kanske göra något åt det? Underhållande och lättviktigt (om än inte direkt utopiskt - det är det aldrig att vara rödskjorta).

I Station Eleven har världen som vi känner den idag visserligen gått under, men människorna lever vidare. Läsarna får följa ett kringresande teatersällskap som återberättar verk från forntiden, så att kunskapen inte ska försvinna. Märkligt mysigt.

Annars kan vi alltid blicka framåt tusentals år och se hur världen ser ut då. Många författare har något utopiskt i berättelserna, bara de spänner bågen tillräckligt mycket. Se bara på Vernor Vinges A Fire Upon a Deep som verkligen har ett sense of wonder. Eller Iain M. Banks böcker, där berättelserna utspelar i Culture-världen, en värld där de flesta bekymmer kunnat byggas bort. Är du nyfiken kan du börja med Culture - 25th anniversary box set och få det bästa i en låda.

Sötast science fiction är gissningsvis The Long Way to a Small Angry Planet och nysläppta uppföljaren A Closed and Common Orbit. Bägge handlar handlar om att utforska rymden och sig själv, men tyngdpunkten ligger främst på relationer och kärlek, vilket känns som en frisk fläkt i science fiction-genren. Rekommenderas.

Klassikern är ju annars Star Trek, och nu när det snart är dags för en nya tv-serien Star Trek: Discovery kan det vara läge att titta igenom de gamla säsongerna igen. Min favorit har alltid varit Next Generation med Patrick Stewart, förmodligen för att det var den jag växte upp med.

David