Nostalgin för det glada 80-talet har varit oerhört stark ett bra tag nu, vissa säger att det pågått längre än själva årtiondet. Tack vare serier som Stranger Things är det inte bara de som faktiskt var med då som vurmar för axelvaddarna och hårsprayens guldålder. Idag passar vi därför på att lyfta tre titlar för alla som känner att de behöver tillgodose sitt nostalgibehov! [...] Läs mer
Big in Japan - Takeshi Kitano
Publicerad: Torsdag, 18 januari 2007, Skribent: Erik Andersson
Om man ska välja ut en enda viktig japansk mediepersonlighet att berätta om ligger Takeshi Kitano (1947-) nära till hands. Kitano är en oerhört respekterad multitalang: han är komiker, programledare, skådespelare, regissör, konstnär, författare med mera. Som regissör är han känd i hela världen, och som komiker räknas han till Japans tre största (de andra två är Sanma Akashiya och Tamori).
Komikern Beat Takeshi
Som komiker har Kitano varit aktiv sedan 70-talet, då han blev berömd som halva komikerduon The Two Beats. Deras humor gick ut på att Kitano, under artistnamnet Beat Takeshi, sprutade ur sig en ström av provokativt babbel och obscena ord, medan kollegan Kaneko Kiyoshi, under namnet Beat Kiyoshi, försökte få honom att skärpa sig. Det dröjde inte länge förrän de hade en egen tv-show på nationell tv, och Kitano blev Beat Takeshi med hela japanska folket. I början på 80-talet splittrades duon, och Kitano påbörjade en ännu mer framgångsrik solokarriär. Han blev speciellt känd för sin karaktär Takechan-man i sketch-programmet Ore-tachi hyōkin-zoku (ungefär
I början på 70-talet började Kitano en sidokarriär som skådespelare i tv-serier, och 1983 fick han sin första filmroll, en biroll i den berömde regissören Nagisa Ōshimas Merry Christmas, Mr. Lawrence (Senjō o no merī kurisumasu). Ōshima rådde Kitano att söka sig bort från komedi och spela i seriösa filmer istället, ett råd som han följde. I fortsättningen spelade han mest seriösa, och ofta osympatiska roller. Men det dröjde mer än ett decennium innan allmänheten kunde se bortom hans mediepersonlighet som komiker och verkligen acceptera honom som seriös skådespelare.
Regissören Takeshi Kitano
1989 blev Kitano erbjuden huvudrollen i en film regisserad av Kinji Fukasaku. Men Kitano kunde inte ägna sig åt filmen på heltid eftersom han samtidigt var programledare för en rad tv-program. Det kunde inte Fukasaku tolerera, och det slutade med att han sa upp sig. Kitano blev då tillfrågad om han kunde tänka sig att regissera själv, och han tackade ja. Resultatet blev filmen Violent Cop (Sono otoko, kyōbō ni tsuki).
I filmens för och eftertexter använde han som vanligt artistnamnet Beat Takeshi i sin roll som skådespelare, men i sin roll som regissör kallade han sig vid sitt verkliga namn. Därmed skapade han sig en ny mediepersonlighet. Vid sidan av den tokrolige komikern och programledaren Beat Takeshi fanns nu den seriöse regissören Takeshi Kitano. I linje med Ōshimas råd innehåller filmen inte en gnutta av den humor han var känd för. Det är en mörk och dyster film fylld med brutalt våld. Kitanos rollfigur är en fåordig polis med ett stenansikte. När han blir uppretad rör han fortfarande inte en min, men bryter plötsligt ut i brutalt våld. Kitano spelar liknande roller i de flesta av hans senare filmer.
Kitanos fjärde film som regissör, Sonatine (Sonachine, 1993), visades på filmfestivaler runt om i Europa, och vann flera priser. Men det var med Hana-Bi (1997) som Kitano fick sitt riktiga genombrott som regissör. Filmen belönades med en lång rad priser på filmfestivaler i hela världen, bl.a. Venedigs filmfestivals prestigefyllda Guldlejon. Den gick till och med upp på svensk bio. Det internationella erkännandet vann honom också äntligen respekt på hemmaplan också.
1994 var Kitano med om en svår trafikolycka när han körde skoter onykter. Han överlevde nätt och jämt, med sprucket skallben och käke. Under rehabiliteringen började han måla, och flera av de målningarna använde han sedan i Hana-Bi, där en karaktär går igenom en liknande rehabilitering.
Alla Kitanos filmer sedan Hana-Bi har visats på svensk bio. Kikujiros sommar (Kikujirō no natsu, 1999) är en mysig roadmovie där Kitano visar sin barnvänliga sida, och den av hans filmer som riktar sig till bredast publik. Brother (2001) är som en omvänd version av Ridley Scotts Black Rain (1989). Istället för att en tuff amerikansk polis åker till Japan och visar den japanska polisen och yakuzan var skåpet ska stå, är det en japansk yakuza som åker till USA och visar den amerikanska polisen och maffian var skåpet ska stå. Den vackra och drömlika Dolls (2002) är något av en konstfilm, och möttes av väldigt blandade reaktioner. Samurajfilmen Zatoichi (Zatōichi, 2003), Kitanos tolkning av en berömd filmserie och tv-serie med samma namn, belönades med många priser, bl.a. Venedigs filmfestivals Silverlejon, och blev den mest sedda av hans filmer. Hans senaste film Takeshis’ (2005) är en experimentell film som leker med rollfigurernas och tittarens verklighetsuppfattning på liknande sätt som Spike Jonzes Being John Malkovich (1999) och David Lynchs Lost Highway (1997). Filmen kräver att man känner till Kitanos tidigare filmer, och inte minst hans mediepersonlighet Beat Takeshi, och om man inte känner till detta är den antagligen helt obegriplig.
Kitano har spelat biroller i många filmer. I Hollywoodfilmen Johnny Mnemonic (1995) spelar han mot Keanu Reeves, och pratar faktiskt lite engelska. I thrillern Gonin (1995) gör han en minnesvärd roll som iskall yrkesmördare. I den franska produktionen Tokyo Eyes (1998) spelar han en tafatt yakuza-wannabe. Kitano återförenades med Nagisa Ōshima i samurajdramat Gohatto (1999). År 2000 spelade han till slut i en film av Kinji Fukasaku (den ursprunglige regissören till Kitanos Violent Cop), nämligen den kontroversiella Battle Royal (Batoru rowaiaru). Kitanos senaste biroll var i Takashi Miikes våldsamma och övernaturliga samurajodyssé Izo (2004). Samma år spelade han dessutom huvudrollen i den flerfaldigt prisbelönta Blood and Bones (Chi to hone).
Kitano på japansk tv
Kitano är för närvarande programledare för sex jättepopulära tv-program på bästa sändningstid, och två smalare program som sänds sent på kvällen. Ett av programmen är ett debattprogram där en panel med politiker diskuterar aktuella ämnen. Ett annat handlar om otroliga händelser och fenomen. Ett tredje handlar om farliga sjukdomar som man kan ha utan att veta om det. Kitanos roll är att då och då inflika med intressanta och lustiga kommentarer och ibland hitta på spratt.
Programmet Takeshi no daredemo Pikaso (ungefär ’Takeshis Vem som helst kan vara Picasso’) utmärker sig genom att Kitano deltar under sitt verkliga namn. Det är ett varitéprogram som handlar om någon speciell japansk betydande konstnär eller artist varje vecka, och Kitano är där i egenskap av regissör och konstnär.
Relaterade länkar:
Office Kitano är den artistagentur som Kitano grundade och tillhör.
Fan-sajten kitanotakeshi.com är nog den mest omfattande engelskspråkiga sidan om Kitano.
På Internet Movie Database finns detaljerad info om Kitanos filmer.
På Wikipedia finns en del ytterligare info, och bra länkar.
Komikern Beat Takeshi
Som komiker har Kitano varit aktiv sedan 70-talet, då han blev berömd som halva komikerduon The Two Beats. Deras humor gick ut på att Kitano, under artistnamnet Beat Takeshi, sprutade ur sig en ström av provokativt babbel och obscena ord, medan kollegan Kaneko Kiyoshi, under namnet Beat Kiyoshi, försökte få honom att skärpa sig. Det dröjde inte länge förrän de hade en egen tv-show på nationell tv, och Kitano blev Beat Takeshi med hela japanska folket. I början på 80-talet splittrades duon, och Kitano påbörjade en ännu mer framgångsrik solokarriär. Han blev speciellt känd för sin karaktär Takechan-man i sketch-programmet Ore-tachi hyōkin-zoku (ungefär
Vi lustigkurrar), med en humor som kanske bäst liknas vid Galenskaparna i deras fånigaste stunder. Han blev också känd för en serie kontroversiella tävlingsprogram där deltagare blev utsatta för mer eller mindre livsfarliga situationer.
I början på 70-talet började Kitano en sidokarriär som skådespelare i tv-serier, och 1983 fick han sin första filmroll, en biroll i den berömde regissören Nagisa Ōshimas Merry Christmas, Mr. Lawrence (Senjō o no merī kurisumasu). Ōshima rådde Kitano att söka sig bort från komedi och spela i seriösa filmer istället, ett råd som han följde. I fortsättningen spelade han mest seriösa, och ofta osympatiska roller. Men det dröjde mer än ett decennium innan allmänheten kunde se bortom hans mediepersonlighet som komiker och verkligen acceptera honom som seriös skådespelare.
Regissören Takeshi Kitano
1989 blev Kitano erbjuden huvudrollen i en film regisserad av Kinji Fukasaku. Men Kitano kunde inte ägna sig åt filmen på heltid eftersom han samtidigt var programledare för en rad tv-program. Det kunde inte Fukasaku tolerera, och det slutade med att han sa upp sig. Kitano blev då tillfrågad om han kunde tänka sig att regissera själv, och han tackade ja. Resultatet blev filmen Violent Cop (Sono otoko, kyōbō ni tsuki).
I filmens för och eftertexter använde han som vanligt artistnamnet Beat Takeshi i sin roll som skådespelare, men i sin roll som regissör kallade han sig vid sitt verkliga namn. Därmed skapade han sig en ny mediepersonlighet. Vid sidan av den tokrolige komikern och programledaren Beat Takeshi fanns nu den seriöse regissören Takeshi Kitano. I linje med Ōshimas råd innehåller filmen inte en gnutta av den humor han var känd för. Det är en mörk och dyster film fylld med brutalt våld. Kitanos rollfigur är en fåordig polis med ett stenansikte. När han blir uppretad rör han fortfarande inte en min, men bryter plötsligt ut i brutalt våld. Kitano spelar liknande roller i de flesta av hans senare filmer.
Kitanos fjärde film som regissör, Sonatine (Sonachine, 1993), visades på filmfestivaler runt om i Europa, och vann flera priser. Men det var med Hana-Bi (1997) som Kitano fick sitt riktiga genombrott som regissör. Filmen belönades med en lång rad priser på filmfestivaler i hela världen, bl.a. Venedigs filmfestivals prestigefyllda Guldlejon. Den gick till och med upp på svensk bio. Det internationella erkännandet vann honom också äntligen respekt på hemmaplan också.
1994 var Kitano med om en svår trafikolycka när han körde skoter onykter. Han överlevde nätt och jämt, med sprucket skallben och käke. Under rehabiliteringen började han måla, och flera av de målningarna använde han sedan i Hana-Bi, där en karaktär går igenom en liknande rehabilitering.
Alla Kitanos filmer sedan Hana-Bi har visats på svensk bio. Kikujiros sommar (Kikujirō no natsu, 1999) är en mysig roadmovie där Kitano visar sin barnvänliga sida, och den av hans filmer som riktar sig till bredast publik. Brother (2001) är som en omvänd version av Ridley Scotts Black Rain (1989). Istället för att en tuff amerikansk polis åker till Japan och visar den japanska polisen och yakuzan var skåpet ska stå, är det en japansk yakuza som åker till USA och visar den amerikanska polisen och maffian var skåpet ska stå. Den vackra och drömlika Dolls (2002) är något av en konstfilm, och möttes av väldigt blandade reaktioner. Samurajfilmen Zatoichi (Zatōichi, 2003), Kitanos tolkning av en berömd filmserie och tv-serie med samma namn, belönades med många priser, bl.a. Venedigs filmfestivals Silverlejon, och blev den mest sedda av hans filmer. Hans senaste film Takeshis’ (2005) är en experimentell film som leker med rollfigurernas och tittarens verklighetsuppfattning på liknande sätt som Spike Jonzes Being John Malkovich (1999) och David Lynchs Lost Highway (1997). Filmen kräver att man känner till Kitanos tidigare filmer, och inte minst hans mediepersonlighet Beat Takeshi, och om man inte känner till detta är den antagligen helt obegriplig.
Kitano har spelat biroller i många filmer. I Hollywoodfilmen Johnny Mnemonic (1995) spelar han mot Keanu Reeves, och pratar faktiskt lite engelska. I thrillern Gonin (1995) gör han en minnesvärd roll som iskall yrkesmördare. I den franska produktionen Tokyo Eyes (1998) spelar han en tafatt yakuza-wannabe. Kitano återförenades med Nagisa Ōshima i samurajdramat Gohatto (1999). År 2000 spelade han till slut i en film av Kinji Fukasaku (den ursprunglige regissören till Kitanos Violent Cop), nämligen den kontroversiella Battle Royal (Batoru rowaiaru). Kitanos senaste biroll var i Takashi Miikes våldsamma och övernaturliga samurajodyssé Izo (2004). Samma år spelade han dessutom huvudrollen i den flerfaldigt prisbelönta Blood and Bones (Chi to hone).
Kitano på japansk tv
Kitano är för närvarande programledare för sex jättepopulära tv-program på bästa sändningstid, och två smalare program som sänds sent på kvällen. Ett av programmen är ett debattprogram där en panel med politiker diskuterar aktuella ämnen. Ett annat handlar om otroliga händelser och fenomen. Ett tredje handlar om farliga sjukdomar som man kan ha utan att veta om det. Kitanos roll är att då och då inflika med intressanta och lustiga kommentarer och ibland hitta på spratt.
Programmet Takeshi no daredemo Pikaso (ungefär ’Takeshis Vem som helst kan vara Picasso’) utmärker sig genom att Kitano deltar under sitt verkliga namn. Det är ett varitéprogram som handlar om någon speciell japansk betydande konstnär eller artist varje vecka, och Kitano är där i egenskap av regissör och konstnär.
Relaterade länkar:
Office Kitano är den artistagentur som Kitano grundade och tillhör.
Fan-sajten kitanotakeshi.com är nog den mest omfattande engelskspråkiga sidan om Kitano.
På Internet Movie Database finns detaljerad info om Kitanos filmer.
På Wikipedia finns en del ytterligare info, och bra länkar.