Nostalgin för det glada 80-talet har varit oerhört stark ett bra tag nu, vissa säger att det pågått längre än själva årtiondet. Tack vare serier som Stranger Things är det inte bara de som faktiskt var med då som vurmar för axelvaddarna och hårsprayens guldålder. Idag passar vi därför på att lyfta tre titlar för alla som känner att de behöver tillgodose sitt nostalgibehov! [...] Läs mer
Yaoikurs med Gabriella
Publicerad: Torsdag, 1 februari 2007, Skribent: Gabriella Gomez
En av de mer unika manga-genrerna i Japan är de som rör romantiserad homosexuell kärlek. Till skillnad från mycket av queer-litteraturen i väst, som skrivs av och/eller för en homosexuell publik, riktar sig japansk Boy’s Love mer till heterosexuella kvinnor och flickor.
Definitioner
Det finns många förvirrande uttryck inom området, så, en kort ordlista:
Shounen-ai – En numera föråldrad term i Japan, men fortfarande väldigt vanlig på internet. Betyder helt enkelt pojkkärlek på japanska. Det är romantik, gullighet, kramar och pussar, men inte särskilt explicit sex.
Boy’s Love, BL – Om du vill ha manga med två snygga killar som blir ihop, är det BL du ska fråga efter i den japanska seriebutiken. Man bytte ut termen shounen-ai mot BL för att det i japanernas öron hade klang av pedofiltendenser; i våra öron är det ju precis tvärtom, men det finns inte mycket att göra åt det förutom att påpeka att det i majoriteten av fallen handlar om äldre tonåringar eller unga vuxna i dessa berättelser. Fortfarande inget detaljerat sex.
Yaoi – I Japan används yaoi antingen för ren bögporr eller för doujinshi. På internet används det dock för lite allt möjligt. ”Nuriko är kär i Hotohori? (i Fushigi Yuugi) Wheee, yaoi! ^_^” Dessa väldigt olika användningar av ordet leder ofta till mycket förvirring. Ingen vet riktigt varifrån ordet yaoi kommer. Båda de populära förklaringarna – ”Yama nashi, ochi nashi, imi nashi / Ingen klimax, ingen upplösning, ingen betydelse” och ”Yamete! Oshiri ga itai!/ Sluta! Jag får ont i häcken!” torde vara efterhandskonstruktioner.
Doujinshi – En stor del av yaoi-marknaden är faktiskt inte publicerad på riktigt. En doujinshi är ett japanskt manga-fanzine, där en eller flera glada amatörer tecknar, skriver och sedan ger ut ett seriehäfte för självkostnadspris. De säljs via mässor eller specialbutiker, och det finns väldigt, väldigt mycket porr, både yaoi och vanlig. Legaliteten är diffus för de doujinshi som använder copyrightskyddade figurer (t.ex Sasuke/Naruto eller Harry Potter/Draco Malfoy-serier) men eftersom de funkar som gratis reklam och ger fansen vad fansen vill ha, särskilt av sådant som inte kan tryckas i officiella tidningar, ignoreras de oftast av branschen. Många tecknare börjar också med doujinshi och går sedan vidare till att bli proffs, som Minami Ozaki.
Shoujo-ai och yuri – De kvinnliga motsvarigheterna, flickkärlek respektive kvinna/kvinna-porr.
Beroende på vilken serie vi pratar om, kan det också hända att den räknas som en shoujo- (flicka) eller josei- (kvinna) manga. Det beror på vilken tidning serien publiceras i och påverkar inte innehållet så mycket, förutom kanske åldern på karaktärerna.
Vad är då BL?
För det första ska man komma ihåg att det är fantasier och bör på intet vis misstolkas som representationer av hur japaner ser på och behandlar homosexualitet i verkliga livet. En stor mängd av BL-mangan rör sig på ungefär samma djup som en Harlequin-roman – det är godis för ögonen och tillfredställer ett behov av romans (eller andra mer köttsliga lustar), men det är inte mer än så. Vilket jag tycker är ok, det finns väldigt många andra lättsamma och glada mangaserier som inte ger mer än stundens tillfredställelse. Men det finns också djupare serier, som undersöker mänskliga känslor på djupet och vågar experimentera med bildspråk och berättande. Man får leta runt och hitta det man själv tycker om och vill ha, helt enkelt.
Hårddraget kan handlingen i en stereotyp BL beskrivas så här: Vi har två (eller flera) vackra unga män. De blir efter tillräckligt mycket krångel antingen ihop och lever lyckliga i alla sina dagar eller så dör de så man kan gråta en skvätt. Exotiska yrken eller platser är också vanliga, kanske för att man lättare kan tänka sig att sådant händer utomlands eller bland flashiga modeller eller filmstjärnor.
Författaren är vanligtvis en kvinna. Målgruppen är andra kvinnor och flickor. Inslag eller antydningar av homosexualitet är väldigt vanligt även i serier som egentligen inte fokuserar på det. CLAMP är kända för detta, men även i t.ex. Fruits Basket och Gundam Wing finns tillräckligt med antydningar för att läsarna ska kunna spinna vidare på det och fantisera om sina favoritkaraktärer ihop.
Vissa stereotyper dyker upp om och om igen. Oftast har vi en seme – större, ljushårigare, ”manligare” och den som driver förhållandet/sexakten – och en uke – kortare, mörkare, kanske är rädd för sina känslor eller av andra skäl inte vill. Det blir riktigt lustigt när de i doujinshis tvingar in existerande karaktärer i sådana roller. T.ex. är surmulne Hiei i 9 fall av 10 uke till slanka, mer dämpade Kurama i Yuu Yuu Hakusho doujinshi, vilket ofta förvånar västerländska fans. Men, så säger höjdreglerna, och så blir det.
Historia
Om man tänker sig mangans moderna historia som ett träd, med Osamu Tezuka som den livgivande roten, växer BL från shoujo-grenen. De första tecknen till det som kommer att bli BL ligger i de androgyna flickserierna från 60- och 70-talet. Tezukas egna Ribbon no Kishi handlar om en flicka som blir riddare och crossdressar och var startskottet till shoujo-genren.
Klassikern Rosen från Versailles av Riyoko Ikeda har en fäktande, androgyn huvudperson som både män och kvinnor dyrkar. Ikeda skapade också Claudine, en tidig berättelser med en lesbisk huvudperson. Men de riktiga shounen-ai klassikerna producerades av ”År 24-gruppen” (namnet kommer av att deltagarna är födda 1949, som i med japansk tideräkning är år 24 av Showaperioden). De var pionjärer, tidigare hade den mesta mangan för kvinnor tecknats av män, och deras verk förändrade mangamarknaden på ett sätt vi märker av än idag. Främst var det dock Moto Hagio och Keiko Takemiya i 24-gruppen som definierande shounen-ai. Flera av Hagios berättelser behandlar androgynitet och transexualitet (i sci-fi-miljöer). Mangan Thomas Hjärta från -73 är förmodligen den första riktiga shounen-ai mangan. Takemiya är mest känd för Vinden och Trädens Sång (Kaze to Ki no Uta), ett melodrama som utspelas i fransk internatmiljö. Liksom den stora majoriteten av tidiga shounen-ai berättelser är den vacker men oerhört tragisk. Den blev stilbildande och ända in på senare 80-talet var det väldigt vanligt med storslagna, sorgliga slut i shounen-ai manga.
Dessa klassiker ligger långt ifrån de ofta ”fluffiga” BL-serier som översvämmar marknaden idag och det har klagats på att genren urvattnas. Men utan variation hade tragedierna urvattnats och BL kanske dött, eller åtminstone stagnerat.
Längre fram splittras hur som helst shounen-ai genren upp och det blir svårare att peka ut enstaka viktiga verk. Med mangans spridning i väst och Internets framgång, kan man också börja tala om ”viktiga serier i Japan” och ”viktiga serier i väst”. Till de senare hör bland annat Ai no Kusabi och Kizuna animeerna, som tidigt textades av fans och därför blev inflytelserika.
Medier
Manga är det dominerande när det gäller BL. Visst finns det många anime inom ämnet, men ofta handlar det om serier med mindre explicit sex och större möjligheter att slå mainstream, som Gravitation till exempel. Det existerar även rena porrfilmer som den (ö)kända Boku no Sexual Harassment, men de flesta serier animeras inte. Det skulle inte vara lönsamt p.g.a. den lilla läsarkretsen jämfört med de stora shounen och shoujo-serierna.
Däremot är audiodraman rätt vanliga. En teori jag har hört är att de äldre kvinnliga läsarna inte vill ha anime, för att det anses barnsligt. Men manga är för alla och vad man lyssnar på i sina hörlurar är mer privat. Tyvärr är de i stort sett omöjliga att översätta tillfredställande.
Då är det lite lättare med romaner (ibland baserade på manga, ibland original) av vilka vi faktiskt har börjat få en del i väst t.ex. Only the Ringfinger knows.
Värt att notera - Det finns även en mer realistisk genre som jag skulle kalla queer-manga. Dessa handlar ofta om vardagsproblem, att komma ut, och svårigheterna med att leva som bög eller lesbisk i det japanska samhället. Men dessa manga översätts tyvärr inte än (såvitt jag vet) och även i Japan har de mindre spridning än typisk BL.
Läs mer
En krönika och Moto Hagio och hennes storverk
År 24-gruppen på wikipedia. Kort artikel, men länkar vidare
Kaze to Ki no uta fansite
Yaoisuki - Fansite med recensioner och krönikor av yaoi/BL-serier.
Mandarake, japansk reklam och doujinshibutik. Obs, all deras manga är på japanska.
Matt Thorn’s Shoujo Manga Site Ett par intressanta essäer om shoujo och shounen-ai
Definitioner
Det finns många förvirrande uttryck inom området, så, en kort ordlista:
Shounen-ai – En numera föråldrad term i Japan, men fortfarande väldigt vanlig på internet. Betyder helt enkelt pojkkärlek på japanska. Det är romantik, gullighet, kramar och pussar, men inte särskilt explicit sex.
Boy’s Love, BL – Om du vill ha manga med två snygga killar som blir ihop, är det BL du ska fråga efter i den japanska seriebutiken. Man bytte ut termen shounen-ai mot BL för att det i japanernas öron hade klang av pedofiltendenser; i våra öron är det ju precis tvärtom, men det finns inte mycket att göra åt det förutom att påpeka att det i majoriteten av fallen handlar om äldre tonåringar eller unga vuxna i dessa berättelser. Fortfarande inget detaljerat sex.
Yaoi – I Japan används yaoi antingen för ren bögporr eller för doujinshi. På internet används det dock för lite allt möjligt. ”Nuriko är kär i Hotohori? (i Fushigi Yuugi) Wheee, yaoi! ^_^” Dessa väldigt olika användningar av ordet leder ofta till mycket förvirring. Ingen vet riktigt varifrån ordet yaoi kommer. Båda de populära förklaringarna – ”Yama nashi, ochi nashi, imi nashi / Ingen klimax, ingen upplösning, ingen betydelse” och ”Yamete! Oshiri ga itai!/ Sluta! Jag får ont i häcken!” torde vara efterhandskonstruktioner.
Doujinshi – En stor del av yaoi-marknaden är faktiskt inte publicerad på riktigt. En doujinshi är ett japanskt manga-fanzine, där en eller flera glada amatörer tecknar, skriver och sedan ger ut ett seriehäfte för självkostnadspris. De säljs via mässor eller specialbutiker, och det finns väldigt, väldigt mycket porr, både yaoi och vanlig. Legaliteten är diffus för de doujinshi som använder copyrightskyddade figurer (t.ex Sasuke/Naruto eller Harry Potter/Draco Malfoy-serier) men eftersom de funkar som gratis reklam och ger fansen vad fansen vill ha, särskilt av sådant som inte kan tryckas i officiella tidningar, ignoreras de oftast av branschen. Många tecknare börjar också med doujinshi och går sedan vidare till att bli proffs, som Minami Ozaki.
Shoujo-ai och yuri – De kvinnliga motsvarigheterna, flickkärlek respektive kvinna/kvinna-porr.
Beroende på vilken serie vi pratar om, kan det också hända att den räknas som en shoujo- (flicka) eller josei- (kvinna) manga. Det beror på vilken tidning serien publiceras i och påverkar inte innehållet så mycket, förutom kanske åldern på karaktärerna.
Vad är då BL?
För det första ska man komma ihåg att det är fantasier och bör på intet vis misstolkas som representationer av hur japaner ser på och behandlar homosexualitet i verkliga livet. En stor mängd av BL-mangan rör sig på ungefär samma djup som en Harlequin-roman – det är godis för ögonen och tillfredställer ett behov av romans (eller andra mer köttsliga lustar), men det är inte mer än så. Vilket jag tycker är ok, det finns väldigt många andra lättsamma och glada mangaserier som inte ger mer än stundens tillfredställelse. Men det finns också djupare serier, som undersöker mänskliga känslor på djupet och vågar experimentera med bildspråk och berättande. Man får leta runt och hitta det man själv tycker om och vill ha, helt enkelt.
Hårddraget kan handlingen i en stereotyp BL beskrivas så här: Vi har två (eller flera) vackra unga män. De blir efter tillräckligt mycket krångel antingen ihop och lever lyckliga i alla sina dagar eller så dör de så man kan gråta en skvätt. Exotiska yrken eller platser är också vanliga, kanske för att man lättare kan tänka sig att sådant händer utomlands eller bland flashiga modeller eller filmstjärnor.
Författaren är vanligtvis en kvinna. Målgruppen är andra kvinnor och flickor. Inslag eller antydningar av homosexualitet är väldigt vanligt även i serier som egentligen inte fokuserar på det. CLAMP är kända för detta, men även i t.ex. Fruits Basket och Gundam Wing finns tillräckligt med antydningar för att läsarna ska kunna spinna vidare på det och fantisera om sina favoritkaraktärer ihop.
Vissa stereotyper dyker upp om och om igen. Oftast har vi en seme – större, ljushårigare, ”manligare” och den som driver förhållandet/sexakten – och en uke – kortare, mörkare, kanske är rädd för sina känslor eller av andra skäl inte vill. Det blir riktigt lustigt när de i doujinshis tvingar in existerande karaktärer i sådana roller. T.ex. är surmulne Hiei i 9 fall av 10 uke till slanka, mer dämpade Kurama i Yuu Yuu Hakusho doujinshi, vilket ofta förvånar västerländska fans. Men, så säger höjdreglerna, och så blir det.
Historia
Om man tänker sig mangans moderna historia som ett träd, med Osamu Tezuka som den livgivande roten, växer BL från shoujo-grenen. De första tecknen till det som kommer att bli BL ligger i de androgyna flickserierna från 60- och 70-talet. Tezukas egna Ribbon no Kishi handlar om en flicka som blir riddare och crossdressar och var startskottet till shoujo-genren.
Klassikern Rosen från Versailles av Riyoko Ikeda har en fäktande, androgyn huvudperson som både män och kvinnor dyrkar. Ikeda skapade också Claudine, en tidig berättelser med en lesbisk huvudperson. Men de riktiga shounen-ai klassikerna producerades av ”År 24-gruppen” (namnet kommer av att deltagarna är födda 1949, som i med japansk tideräkning är år 24 av Showaperioden). De var pionjärer, tidigare hade den mesta mangan för kvinnor tecknats av män, och deras verk förändrade mangamarknaden på ett sätt vi märker av än idag. Främst var det dock Moto Hagio och Keiko Takemiya i 24-gruppen som definierande shounen-ai. Flera av Hagios berättelser behandlar androgynitet och transexualitet (i sci-fi-miljöer). Mangan Thomas Hjärta från -73 är förmodligen den första riktiga shounen-ai mangan. Takemiya är mest känd för Vinden och Trädens Sång (Kaze to Ki no Uta), ett melodrama som utspelas i fransk internatmiljö. Liksom den stora majoriteten av tidiga shounen-ai berättelser är den vacker men oerhört tragisk. Den blev stilbildande och ända in på senare 80-talet var det väldigt vanligt med storslagna, sorgliga slut i shounen-ai manga.
Dessa klassiker ligger långt ifrån de ofta ”fluffiga” BL-serier som översvämmar marknaden idag och det har klagats på att genren urvattnas. Men utan variation hade tragedierna urvattnats och BL kanske dött, eller åtminstone stagnerat.
Längre fram splittras hur som helst shounen-ai genren upp och det blir svårare att peka ut enstaka viktiga verk. Med mangans spridning i väst och Internets framgång, kan man också börja tala om ”viktiga serier i Japan” och ”viktiga serier i väst”. Till de senare hör bland annat Ai no Kusabi och Kizuna animeerna, som tidigt textades av fans och därför blev inflytelserika.
Medier
Manga är det dominerande när det gäller BL. Visst finns det många anime inom ämnet, men ofta handlar det om serier med mindre explicit sex och större möjligheter att slå mainstream, som Gravitation till exempel. Det existerar även rena porrfilmer som den (ö)kända Boku no Sexual Harassment, men de flesta serier animeras inte. Det skulle inte vara lönsamt p.g.a. den lilla läsarkretsen jämfört med de stora shounen och shoujo-serierna.
Däremot är audiodraman rätt vanliga. En teori jag har hört är att de äldre kvinnliga läsarna inte vill ha anime, för att det anses barnsligt. Men manga är för alla och vad man lyssnar på i sina hörlurar är mer privat. Tyvärr är de i stort sett omöjliga att översätta tillfredställande.
Då är det lite lättare med romaner (ibland baserade på manga, ibland original) av vilka vi faktiskt har börjat få en del i väst t.ex. Only the Ringfinger knows.
Värt att notera - Det finns även en mer realistisk genre som jag skulle kalla queer-manga. Dessa handlar ofta om vardagsproblem, att komma ut, och svårigheterna med att leva som bög eller lesbisk i det japanska samhället. Men dessa manga översätts tyvärr inte än (såvitt jag vet) och även i Japan har de mindre spridning än typisk BL.
Läs mer
En krönika och Moto Hagio och hennes storverk
År 24-gruppen på wikipedia. Kort artikel, men länkar vidare
Kaze to Ki no uta fansite
Yaoisuki - Fansite med recensioner och krönikor av yaoi/BL-serier.
Mandarake, japansk reklam och doujinshibutik. Obs, all deras manga är på japanska.
Matt Thorn’s Shoujo Manga Site Ett par intressanta essäer om shoujo och shounen-ai