Slaktare små

Publicerad: Lördag, 1 oktober 2011, Skribent: Ola Hultin
Trakorien blöder efter förlusten av svavelkolonin på Marjura. Riket knakar i fogarna när kampen skärps mellan kejsaren och Nya sfärens orden. Praanz da Kaelve, nyutnämnd sköldbärare och general, dras snart in i en härva av lögner och politiska mord där fullskaligt inbördeskrig hotar att lägga riket i ruiner. Samtidigt berättar hans agenter att ärkefienden Ransard smider planer på en invasion.

De mystiska shaguliterna har givits skulden för svavelsabotaget. Sekten var tidigare kejsarinnans andliga rådgivare, något som Nya sfären gärna påpekar. Nu ryktas det att deras mästare Shagul har vaknat i sin grav och kommit till Trakorien på jakt efter den femte konfluxen. Praanz da Kaelve anar att större saker än freden står på spel när mördarligan RhabdoRana börjar avliva Trakoriens siare och stjärnskådare. I Tricilves gränder kan han höra barnen sjunga visan »Slaktare små«, men bara en handfull mäktiga trollkarlar är medvetna om ordens dolda budskap.

Efter ett par decenniers förarbete kom Svavelvinter i romanform 2004 och fyllde ett ekande tomrum i svensk litteraturhistoria: riktigt välkomponerad och närmast poetiskt välformulerad fantasy för vuxna - smart, kul och spännande, och flerfaldigt omläsbar. Slaktare små är inte sämre och om Erik Granström fortsätter så här, så kommer Krönikan om den femte konfluxen att räknas till de stora svenska verken. Sällan har en författare briljerat så väl med det svenska språkets uttrycksmöjligheter och värdet av sådan ordglädje i engelskans kulturella slagregn kan knappast överskattas.

Slaktare små är finaste renässansfantasy, genomsyrad av machiavelliska intriger och shakespearianska fyndigheter, ett vidunderligt epos som inte sällan för tankarna till Homeros Odysséen. Inspirationen till mytologin är dock ännu äldre, den äldsta vi känner: den sumeriska. Från Gilgamesh till Granström - cirkeln är sluten.

Med glimten i ögat har Erik även vävt in åtskilliga historiska referenser och filosofiska anspelningar, och den skolade kan med allt bredare leende skönja såväl Nietzsche som Wittgenstein mellan raderna. Detta är en berättelse med hisnande djup och som med fördel låter sig läsas om och om igen medan vi andäktigt väntar på den andra hälften av krönikan.


Kommentarer

Prenumerera på vårt nyhetsbrev