Snuff

Publicerad: Lördag, 1 oktober 2011, Skribent: Gabriella Gomez
Terry Pratchetts senaste bok Snuff utgör den 39:e delen i den komisk-parodiska fantasyserien Discworld. Här tvingas Ankh-Morporks polischef, inbitne stadsbon Sam Vimes, lämna sina kära nattliga gränder för en uppfriskande familjesemester på landet. Och som vi alla vet är det "en universellt erkänd sanning att en polis som åker på semester knappt hinner öppna sin resväska förrän han snubblar över sitt första lik."

Långt från stadens myller ligger familjen Ramkins herresäte, mitt i ett idyllisk landskap som bara dryper av brittisk regency-charm. Pratchett är inte sen att skoja med läsarens förväntningar om detta. De vitsiga allusioner som alltid varit en viktigt del av Discworld glimrar till på många ställen. Extra underhållande om man läst sin beskärda del Austenska äktenskapsdramer och engelska ute-på-landet deckare, men även när referensen inte uppfattas är det lätt att skratta med.

Med baler att gå på, småborgerliga middagar att genomlida och traktens enda arrest huvudsakligen använd som svinstia verkar allt vara frid och fröjd. Alldeles för mycket frid enligt Vimes, som misstänksamt granskar varje buske när han är ute och promenerar med sin lille son. Inte ens traktens goblins orkar orsaka mer än simpla kycklingstölder, fjärran från att vara de kannibaliska bestar alla Discworldbor minns från folksägner.

Naturligtvis är inget riktigt så idylliskt som det verkar och Vimes hinner knappt börja irritera sig ordentligt på all frisk luft innan den begravna hunden kryper fram ur grönskan. De lantliga hemligheter visar sig dessutom vara betydligt värre än både svartsjukemord och gotiska familjeskandaler. Till sin förfäran inser Vimes snart att på frågan om vilka de skyldiga är, kan svaret helt enkelt vara "alla".

Kanske är det för att jag förväntade mig en ganska mysig deckarhistoria a la "Morden i Midsumer" av baksidestexten, men det var en överraskning hur mörka teman Pratchett valt att tackla i Snuff. Utan att avslöja för mycket av handlingen, kan jag bara säga att den lantliga konspirationen gräver djupare i mänsklighetens skuggsida än någon Discworld-bok sedan Night Watch. Liksom den romanen (som också hade Vimes och nattvakten i fokus) förenar Snuff både en spännande intrig och ett starkt budskap, vilket gör den till en spännande, tänkvärd läsupplevelse. Jag tror bestämt att den kommer räknas bland de främsta Discworld-böckerna.

Även om Snuff inte ryggar inte för att visa människor från sin sämsta sida, tappar Pratchett aldrig hoppet. Den starka tråd av grundläggande positiva humanism som blivit tydlig i de senare Discworld-böckerna glöms inte bort, hur mörka hemligheter som Vimes än gräver upp. Det lättar upp, likaså skämten, som i Pratchetts vana händer alltid levereras vid rätt tillfälle. Vi bjuds också på underhållande kulturkrockar när Vimes möter en lantlig lågadelsmiljö där tiden verkar ha stått stilla, ett allt rikare porträtt av familjen Vimes-Ramkin och några riktigt nagelbitande actionscener i bokens avslutande del.

Discworld är för den trogne läsaren fyllt av mängder med bekanta ansikten och såklart skymtar en del förbi även här. Bland de mest minnesvärda uppträdandena gör butlern Willikins, som får några riktiga guldscener. Även nya läsare kan lätt stiga in i boken. Handlingen är relativt fristående från politiska intriger i storstaden Ankh-Morpork och kräver inte kännedom om föregående böcker.

Också det nytillkomna persongalleriet presenteras lika flyhänt som gamla favoriter, efter ett par meningar har man redan börjat fästa sig vid eller plira misstänksamt på figurerna. När Pratchett är som bäst, skriver han om romanfigurer som är både personer med egen, inte alltid självklar agenda, och samtidigt komiska typer vi känner igen från de genreböcker han kärleksfullt skojar med.


Kommentarer

Prenumerera på vårt nyhetsbrev