China Miéville berättar i sin senaste kortroman om en pojke och hans föräldrar, som bor i fattigdom uppe bland kullarna ovanför en liten stad vid en flod. En dag springer pojken ner till byn med blod på händerna och berättar att hans mor har dödat hans far. Eller var det tvärt om? Och blodet visar sig vara smuts, precis som en nioårig pojke borde ha på händerna när han lekt i skogen en hel dag. Vad har egentligen hänt? Har något över huvud taget hänt?
Genom tillbakablickar i första- andra- och tredjepersonsvy, både från pojken som barn och pojken som vuxen, tar oss Miéville in i en liten pojkes vardag, en vardag han spenderar med sina halvt frånvarande föräldrar; med att leka; med att fantisera om världen men aldrig våga sina föräldrar om. Vad jobbar hans pappa egentligen med, där i sin verkstad? Vad är det för nycklar han tillverkar? Och vem är det som enligt rykten i byn ska komma och ställa frågor? Om vad? Och varifrån kommer han?
Jag tror inte att jag helt och hållet förstod den här boken, och det är OK. Vad jag minns, och vad huvudpersonen i boken minns, går hand i hand genom denna till synes oansenliga lilla skrift, som i sitt språk och sina antydningar lyckas öppna upp fantasin för en långt större värld än vad som ryms inom pärmarnas blott 140 sidor.
China Miéville vet vad som är sant och inte, och vad som har hänt, och fortsätter hända, utanför det han skriver ner på papper. För oss läsare är det mesta ett mysterium, och det är nog bokens största styrka eftersom det, åtminstone i mitt fall, öppnade upp för många dagars funderingar och en lust att omedelbart läsa om boken, något som jag nästan aldrig gör.
Senare i år kommer Miévilles The Last Days of New Paris, och denna bok har påmint mig om varför det är något jag, och ni, borde se fram emot. Under tiden tänker jag läsa alla hans andra böcker, och jag tror jag börjar med Kraken.
Tobias
