Av
Kokoro Natsume
Generisk vampyrberättelse som visserligen håller sig trogen till klassisk vampyrlore, men som efter en volym inte lyckats väcka något engagemang, och vars ända bestående minne säkert kommer bli (i recensentens fall), en ovillig inblick i en potentiellt incestuös syskonrelation.
Ako kommer hem och finner sina mördade föräldrar i köket, och innan hon ens hunnit ropa på lillebror blir hon anfallen av den kvardröjande mördaren. Flera dagar senare vaknar hon upp i hans hem, nu bunden till honom för evigt. Men mitt i sorgens förvirring och den påfrestande sanningen om hennes nya liv, måste Ako ta sig samman, hitta lillebror, förstå sin roll i vampyrpolitiken, och såklart upptäcka om Kou är så illa som han verkar, och om det är OK att hon är så attraherad till honom.
Omdöme:
Av någon anledning, och jag vet inte varför, hade jag fått för mig att jag gillade böcker från Digital Manga Publishing. Jag misstänker att jag fått rekommendationer gällande serier jag ännu inte läst, och sett några snygga och intresseväckande omslag, för att sedan låta detta smälta ihop till en känsla av positiva upplevelser att relatera till förlaget.
Men dessa upplevelser måste varit del av någon föreställningsvärld. Lovephobia faller snarare in i ledet med ett antal andra intetsägande och tråkiga vampyr- och skräckberättelser som DMP gett ut senaste året och som hamnat hemma hos mig. Och återigen kommer jag på mig själv med att avråda från en titel med mer inlevelse än jag kände någon gång under hela läsupplevelsen.
Lovephobia är inte snyggt tecknat (och då menar jag inte att stilen inte tilltalar mig, utan att figurerna är skeva och anatomin full av irriterande anomalier), personligheterna är glattare än omslaget, dialogerna stakar sig. Vampyrerna är överdrivna, självgoda och snorkiga, precis som man har fått höra in absurdum att de ska vara, och protagonistens lillebror lyckas inte ens balansera mellan klängig våpighet och förvirrad kärlek till systern, han vill bara ha henne, som om hon vore hans leksak.
En del av problemet ligger väl främst där; både före och efter hon dras in bland vampyrerna behandlar alla Ako som ett ting, och hon själv verkar så frånvarande dumlycklig att jag inte ens vill lära känna henne bättre. Men helt plötsligt är hon såklart utvald, hennes blod känns annorlunda för vampyren Kou (Hej, Twilight…) och bara hon kan sätta stopp för en vampyrkonflikt som vi skall informeras om någon gång längre fram.
Och visst, hon kanske skaffar lite ryggrad, blir en hjälte, utvecklar åsikter och slutar följa med strömmen som ett stycke drivved, vad vet jag? Jag säger inte att folk inte kan förändras, och fiktiva karaktärer har väl ännu större förutsättningar för att lyckas med det. Allt jag säger är att jag är för ointresserad för att hänga kvar och se det hända.
Vill man läsa välskrivna vampyrberättelser rekommenderas
Vampire Hunter D, och för en variant där skolelever beblandas i vampyrintriger och kärleksaffärer finns
Vampire Knight eller den mer actionfyllda
Shingetsutan Tsukihime. Och vill man ha en väldigt snyggt tecknad, skräckinspirerad berättelse med obehagliga romantiska undertoner mellan syskon så ska man plocka upp
Angel Sanctuary.
Riktad av förlaget till en målgrupp i äldre tonåren.
