En vacker, detaljrik och mysig film, lika mycket hyllning till gamla sagor som till de allra yngstas känslor och sinne för äventyr.
Brunhilde är en magisk fiskflicka som lämnar sin far trollkarlen och ger sig ut på upptäcktsfärd. Snart spolas hon i land på en strand, där femårige Sōsuke hittar och räddar henne. Vänskap spirar mellan de båda, och när Brunhilde, nu omdöpt till Ponyo, hämtas upp av sin mycket upprörde pappa, lovar hon sig själv att återvända till kärleken Sōsuke i människohamn, kosta vad det kosta vill.
Kul att veta:
Ponyo on the Cliff by the Sea (Gake no Ue no Ponyo, 2008) är den enda Ghibli-film som Hayao Miyazaki både skrivit manus till samt regisserat de senaste 8 åren (och på
Wikipedia kan man läsa om hur han handmålade han stora sektioner själv, av filmens upp mot 170,000 handtecknade illustrationer!)
Filmen drar stoff från Hans Christian Andersens saga Den lilla sjöjungfrun, samt Wagners opera Valkyrian, medan miljöerna är starkt inspirerade av staden
Tomonoura, som Miyazaki besökte i 2005.
Som alltid annars i Miyazakis filmer, är det Joe Hisaishi som komponerat filmmusiken.
Omdöme:
När jag först hörde talas om Ponyo on the Cliff by the Sea, så var det oftast i jämförande termer. De flesta som sett den refererade helst till Miyazakis klassiker My Neighbour Totoro, och menade att det var samma känsla som genomsyrade de båda filmerna. Jag måste säga att jag inte tycker Ponyo når upp till samma mästerliga helhet, och att huvudpersonerna inte griper tag i mig med samma järngrepp, men jag kan helt klart se vart kommentarerna kommer ifrån.
Ponyo on the Cliff bär på en medryckande uppsluppenhet, som tilltalar en publik med nyfiket barnasinne. Man får som tittare följa hur en ny och fantastisk värld öppnar sig för Sōsuke, men också för Ponyo, som trots sina magiska krafter är ett barn som står inför allt det nya i människovärlden. Hon är orädd men många gånger irriterande enkelspårig, som egentligen faller sig helt naturligt när det gäller en liten, ganska bortskämd flicka med mycket skyddad uppväxt (även om det kan bli något tröttsamt, och hennes röst skär lite i öronen på mig). Samtidigt omges de av vuxna som inte nekar dem deras fantasier eller deras magi – alla vuxna runt omkring accepterar att fiskar kan förvandlas till flickor, så som de en gång accepterade Totoro och kattbussens existens.
Sen måste det nämnas att Ponyo on the Cliff är så vackert tecknad. Det finns nästan en ömhet i hur havet porträtteras, en detaljrikedom som kommer av att man vill dela så mycket som möjligt med publiken. Och samtidigt som bilderna och sagan drar mot det magiska, så är det en sådan jordnära berättelse. Sōsuke är en helt vanlig dagisunge. Hans pappa är iväg med jobbet allt som oftast, och hans mamma jobbar inom äldrevården i en liten stad. Det fantastiska är, som i många andra Miyazakifilmer, att helt vanliga barn accepterar det ovanliga med ett mod och en vilja som är värmande oskyldig, och hur deras vänskap överbryggar skillnader som en vuxen generation inte riktigt lärt sig hantera.
