Dödens Trubadur
Efter att ha stulit en bit bröd till sin svältande hund tvingas två barn fly för sina liv. Jagade av stadsvakter, med höjda svärd och spjut, tar de sin flykt till den väldiga Suspiriaskogen. Vilse och utmattade stöter de på den mest osannolika av personer - en ung, fager trubadur med till synes oanade krafter.
Mötet med trubaduren blir början på ett hisnande äventyr med löften
om trygghet och en bättre morgondag - men gör de rätt i att lägga
sina liv i händerna på en främling? Och vad menar han med att de är De utvalda?
Författarens egna ord om Dödens Trubadur:
Dödens trubadur, som länge gick under arbetsnamnet "Röd skymning 2", var ett manus som jag började skriva på redan i samband med lanseringen av Röd skymning (i januari 2011). Tidpunkten var kanske inte den bästa och faktiskt hade jag tänkt ta en paus från allt skrivande, men samtidigt kände jag att det fanns så mycket mer att berätta om Ascentoria och dess befolkning. Jag minns att jag tittade på världskartan i min nytryckta bok och att jag då började fundera över vilka fler spännande platser det fanns att upptäcka, för att inte tala om nya bekantskaper att göra.
Röd skymning var ett smutsigt och blodigt äventyr. Huvudkaraktärerna var råbarkade krigare. Bokens tema var mörkt. Det var ett äventyr med en tydlig början och ett än tydligare slut. Enkelt uttryckt var det en bok som få trodde att det kunde skrivas en uppföljare till, varför många blev förvånade när jag berättade att det var just vad jag höll på med det.
I och med Dödens trubadur ville jag göra något annorlunda. Jag ville utmana mig själv att inte gå i samma hjulspår. Samtidigt ville jag inte gå emot det som hade gjort Röd skymning så omtyckt bland många läsare. Ett sätt att komma runt det hela var att låta huvudkaraktärerna utgöras av Levyant, den mystiske trubaduren som dök upp i tid och otid i Röd skymning, samt syskonen Ellida och Elliot, vilka Levyant stötte på i den avslutande epilogen i Röd skymning. Tillsammans fick de tre bilda en smått osannolik trio, en trio som jag visste skilde sig markant från Theresa, Hariwulf och Manfred, men som jag var säker på skulle leda till många spännande och roliga situationer. Och med facit i hand kan jag säga att så också blev fallet.
Redan när jag skrev Röd skymning hade jag en del spännande tankar och idéer som jag ville införliva, men som av olika anledningar inte riktigt passade in i boken. Dessa idéer tog jag istället med mig till denna fristående uppföljare, där de tilläts växa sig större och mer komplexa och på så vis också mer intressanta.
Läs gärna mer om Fredrik och hans böcker på Ascentoria.se