Himmelstrand
Publicerad: Fredag, 5 september 2014, Skribent: Gabriella Gomez
Tio personer i fyra husvagnar, helt vanliga människor från en campingplats, vaknar en morgon och finner sig förflyttade till en oändlig gräsmatta. Det finns inget att se vid horisonten, himlen är skrämmande tom, och den enda kvarvarande kontakten till yttervärlden verkar vara radion som tar in gamla svensktoppklassiker och inget annat.
Att dessa personer överhuvudtaget möts, beror bara på campingplatsens slumpartade fördelning av parkeringar. Där finns butiksägarens familj, med varm sammanhållning och ett skrämt barn. Fotomodellen och fotbollsspelaren och deras söta lilla flicka; en skön idyll full av sprickor med mörka hemligheter som växer och gror i himmelstrandens öppna fält. Två mjölkbönder, gamla män med vuxna barn, som hittat närhet hos varandra, och Donald och hans fru som delat många år - kanske inte helt lyckliga, men välkompromissade - i sin stora husvagn fäst vid den amerikanska bilen.
Det finns ingen annan omkring dem, men som de upptäcker när de ger sig ut i tomheten, rymmer vidderna allt de tagit med sig... från barndomens fasor och förödmjukelser, till outtalade drifter och efterlängtade verkligheter. Ett kammarspel på en oändlig slätt, kan det verkligen vara skrämmande? Enormt så, om det skrivits av John Ajvide Lindqvist. På samma skickliga sätt som han fångat Blackeberg och andra platser i Sverige, tecknar han nu de fångade personerna och deras husvagnar - med förtält och gasolspisar och radioapparater av olika generationer och prisklasser - som miniporträtt av en viss värld. Det är ett Sverige; inte hela Sverige, men ett som växt upp med Abba, Björn Skifs, schlager, svensktopp och folkhem i dess olika skiftningar. Romanens titel kommer från låtskrivaren Peter Himmelstrand, men under den här tomma himlen, närs gräset av blodig jord, och det är inte kärlek och dansande drömmar som verkar vandra runt i kanten av ens synfält.
Det är lite svårare att komma in i romanen än många andra av Ajvide Lindqvists böcker, med de många klippen mellan personer och den främmande miljön. Men allt eftersom berättelsen växer fram, och minnen från det förflutna avslöjas, blir jag mer och mer fäst vid den. Spänningen finns där från första sidan - hur kom de dit? Var är ens "dit", och vågar man försöka ta reda på det? Några kapitel in i romanen, är det snarare de olika människoödena som fångar mig och lockar mig vidare (bara lite till, ett par sidor - det är helt klart en bok svår att lägga ifrån sig när man börjat) och samtidigt bleknar aldrig den märkliga omgivningen bort.
Himmelstrand är ett nytt grepp för Ajvide Lindqvist och är ett lyckat sådant. Jag påminns på vissa sätt om Stephen Kings Under Kupolen, där en småstad isoleras från resten av världen. Ingen vet hur det gick till eller varför de valts ut, men den sanna mardrömmen börjar först när intriger och små grymheter blossar upp. Här är romanfigurerna ännu mer isolerade såklart, och deras världar i miniatyr i form av husvagnarna kan beskrivas med detaljerad ömhet.
Jag tänker på Sartre - Helvetet är andra människor - och hoppas att en teater någon gång sätter upp Himmelstrand på en scen, något jag tror kan bli magiskt i rätta händer. Tills dess Youtubar jag gamla schlagerlåtar och inser att det inte finns någon form av trallvänlig popmusik Ajvide Lindqvist inte kan fylla med fasans återklang.
Gabriella
Att dessa personer överhuvudtaget möts, beror bara på campingplatsens slumpartade fördelning av parkeringar. Där finns butiksägarens familj, med varm sammanhållning och ett skrämt barn. Fotomodellen och fotbollsspelaren och deras söta lilla flicka; en skön idyll full av sprickor med mörka hemligheter som växer och gror i himmelstrandens öppna fält. Två mjölkbönder, gamla män med vuxna barn, som hittat närhet hos varandra, och Donald och hans fru som delat många år - kanske inte helt lyckliga, men välkompromissade - i sin stora husvagn fäst vid den amerikanska bilen.
Det finns ingen annan omkring dem, men som de upptäcker när de ger sig ut i tomheten, rymmer vidderna allt de tagit med sig... från barndomens fasor och förödmjukelser, till outtalade drifter och efterlängtade verkligheter. Ett kammarspel på en oändlig slätt, kan det verkligen vara skrämmande? Enormt så, om det skrivits av John Ajvide Lindqvist. På samma skickliga sätt som han fångat Blackeberg och andra platser i Sverige, tecknar han nu de fångade personerna och deras husvagnar - med förtält och gasolspisar och radioapparater av olika generationer och prisklasser - som miniporträtt av en viss värld. Det är ett Sverige; inte hela Sverige, men ett som växt upp med Abba, Björn Skifs, schlager, svensktopp och folkhem i dess olika skiftningar. Romanens titel kommer från låtskrivaren Peter Himmelstrand, men under den här tomma himlen, närs gräset av blodig jord, och det är inte kärlek och dansande drömmar som verkar vandra runt i kanten av ens synfält.
Det är lite svårare att komma in i romanen än många andra av Ajvide Lindqvists böcker, med de många klippen mellan personer och den främmande miljön. Men allt eftersom berättelsen växer fram, och minnen från det förflutna avslöjas, blir jag mer och mer fäst vid den. Spänningen finns där från första sidan - hur kom de dit? Var är ens "dit", och vågar man försöka ta reda på det? Några kapitel in i romanen, är det snarare de olika människoödena som fångar mig och lockar mig vidare (bara lite till, ett par sidor - det är helt klart en bok svår att lägga ifrån sig när man börjat) och samtidigt bleknar aldrig den märkliga omgivningen bort.
Himmelstrand är ett nytt grepp för Ajvide Lindqvist och är ett lyckat sådant. Jag påminns på vissa sätt om Stephen Kings Under Kupolen, där en småstad isoleras från resten av världen. Ingen vet hur det gick till eller varför de valts ut, men den sanna mardrömmen börjar först när intriger och små grymheter blossar upp. Här är romanfigurerna ännu mer isolerade såklart, och deras världar i miniatyr i form av husvagnarna kan beskrivas med detaljerad ömhet.
Jag tänker på Sartre - Helvetet är andra människor - och hoppas att en teater någon gång sätter upp Himmelstrand på en scen, något jag tror kan bli magiskt i rätta händer. Tills dess Youtubar jag gamla schlagerlåtar och inser att det inte finns någon form av trallvänlig popmusik Ajvide Lindqvist inte kan fylla med fasans återklang.
Gabriella