Game of Thrones tredje säsongen

Game of Thrones har slagit en fantasytörstande värld med häpnad. Vi är många som tycker att HBO gjorde mer rätt än fel när de förde över säsong 1 från bok till tv. Intrigerna är desamma, leran och kylan precis som jag kände det när jag läste boken, och huvuden skiljs från överkroppar i ungefär samma takt.

Det är en fin och förvånansvärt trovärdig fantasyvärld författaren G.R.R. Martin målat upp i bokserien, och den är intakt i tv-serien. Ett rike inte helt olikt ett medeltida England, med ismur i norr där gränsen mot Skottland ligger, och stora öknar på andra sidan det trånga havet, där vårt Frankrike finns. Årstiderna kommer och går väldigt långsamt, med år mellan dem, och snart drar det ihop sig till den långa vintern igen, efter flera års sommar.

Skådespelarvalen är ofta lyckade. Majoriteten känns väldigt passande och gör ett bra jobb, med Peter Dinklage i rollen som Tyrion Lannister som den klarast lysande stjärnan.

Om säsong 1 presenterade spelpjäserna i kampen om järntronen innebar säsong 2 att spelet började på riktigt.
I tredje säsongen av tv-serien återberättas handlingen ur första halvan av boken A Storm of Swords.
Striderna om järntronen är våldsamma och grymma. Nya allianser bildas och gamla upplöses. Joffrey är en bortskämd och alldeles för ung härskare på järntonen, hans främste rival, lord Stannis är besegrad i vanära, Robb Stark i Norden vinner allt större framgångar och Daenerys, draklordens dotter, samlar sina styrkor i östern.