Ruth är en historieberättare. Hon skapar den sortens berättelser som lobbyister och influencers pratar om när de säger att ”vi måste hitta en story som kan föra ut vårt budskap”. Agenturen hon arbetar för producerar alternativa sanningar och formar opinioner. De uppfinner människor, ger dem ett förflutet och låter tillverka digitala fotspår och fysiska objekt. En politiker erbjuds en fiktiv barndomsvän som kan undanröja en hotande PR-katastrof. En fiktiv författare görs trovärdig genom att en bok, påstått utgiven i Jemen för många år sedan, trycks upp.
Agenturens verksamhet kan liknas vid ett rollspel. Den fysiska rekvisitan liknar handouts i spelet. Rollpersoner skapas för handlingen. Det finns givna regler. Trots det är Ruth mammigt oförstående inför sonen Ems lek med rollspelsböcker. Hon går motvilligt med på att pröva på, med sonen som spelledare, men tycks inte riktigt förstå meningen.
Förmodligen, tänker jag som läsare, för att rollspelet ligger alltför när hennes verklighet. Elvaåriga Em börjar inse att mamma ljuger för honom. Hans pappa, Mio, dog inte alls i en bilolycka tillsammans med sina föräldrar. Pappa var ingen litteraturintresserad kille, avkomma till en hel rad boknördiga förfäder. Och han kom inte från den rika enklaven Ixelles.
Nej, pappa Mio växte precis som Ruth upp i invandrarförorten Tjugosjuttio, någonstans i Belgien. Han var en våldsam smågangster som langade droger. Han mördades i en gångtunnel, ingen vet av vem eller varför. Han ljög för sig själv och alla och drömde om ett annat liv någon annanstans. I Tjugosjuttio finns han kvar som en väggmålning, ett minnesmärke över ortens döda unga män, de som aldrig fick en chans och aldrig trodde på en framtid.
Under berättelsens gång får Em veta mer om sin pappa. Ruths lögner avslöjas när hon får i uppdrag av Agenturen att påverka opinionen kring ett rivningsprojekt i Tjugosjuttio. Hon konfronteras med gamla bekanta och börjar inbilla sig att Mio aldrig blev mördad, i alla fall inte på det sätt som hon trott.
Ixelles är en finurlig historia med ett oväntat och ändå logiskt slut (väl värt att vänta på). Den berättas med hjälp av många röster i flera tidsplan. I Anyurus förra bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar var science fiction-inslaget tydligare, men Ixelles är också en roman som står stadigt förankrad i SF-traditionen. Ruth är, med sitt arbete för den mystiska Agenturen, sin spelmissbrukande afrikanska mamma och hopplösa belgiska pappa, en direkt arvtagare till cyberpunkens protagonister. Hon befinner sig samtidigt både på botten med de människor som helt saknar inflytande över samhällets riktning och svävande över dem, som konsult med uppdrag att manipulera verkligheten. Berättelsen har drag av detektivhistoria, också det en blinkning åt cyberpunken.
Ruth är, precis som Johannes Anyuru, från början poet. Genom berättelsen får vi hjälp av poetiska bilder – fåglar, fjädrar, hustaken på den mytiska plats där ortens killar slipper krossas av Systemet – för att förstå hur sanning och lögn, flyktdrömmar och brutalitet formar människors bild av verkligheten.
Jag tycker mycket om Ixelles. Det är en poetisk, vacker och samtidigt sakligt brutal historia.
Gunilla
