Kim Stanley Robinsons nya roman har en del gemensamt med hans framtidsodyssé 2312. I form och struktur har båda hämtat en hel del (det erkänner Robinson villigt) från John Dos Passos magnifika skildringar av det tidiga 1900-talets USA. Det betyder många skiftande perspektiv. New York 2140 är en tjock bok med stort persongalleri. Den ger en kaleidoskopisk bild av en framtid där klimatförändringarna har varit katastrofala, men civilisationen ändå har överlevt.
Berättelsen hålls samman av att alla viktiga personer har en koppling till ett bostadskooperativ på Manhattan, på den del av ön som står under vatten. Vattenytan har nämligen stigit rejält, mer än 15 meter, framför allt beroende på två smältvattenpulser från Antarktis. Nu sticker bara de högsta delarna av ön upp över vattnet. Gatorna har blivit kanaler. Höghusen förbinds av broar. ”Tidvattenzonen”, som den lägre liggande delen av staden kallas, översvämmas med jämna mellanrum och många av husen är på väg att rasa samman. Ändå går livet vidare. New York-borna har utvecklat nya, ofta kooperativa, samarbetsformer och stadens infrastruktur fungerar bättre än man kan tro.
MetLife, som bokens bostadskooperativ heter, ligger vid Madison Square Garden och rymmer invånare från alla inkomstnivåer. Där finns fondförvaltaren Franklin, som försöker få ihop det med en kvinnlig kollega; något som gör att han måste uppträda hyggligare än vad som faller sig naturligt för honom. Där fanns, innan handlingen tog sin början, två programmerare som bodde i ett tillfälligt skydd i husets växthus. De har nu försvunnit mystiskt, något som driver berättelsen framåt. Och dit kommer, en bit in i handlingen, en äldre herre som samlar på kartor och har knutit band till två vattenälskande gatpojkar. Lägg till det en polisinspektör, en jurist, en fastighetsskötare och en luftskeppskapten med isbjörnar ombord, så inser du att det är en ganska komplex historia vi ställs inför.
I grunden handlar det om förändringens villkor. Vad händer med samhället, med oss och vår syn på verkligheten när allt vi trodde var sant spolas bort? Klimatförändringarna, och framför allt havshöjningen, har förändrat världen i grunden. Livsmedelsförsörjning är ett påtagligt problem. Växthusodlad vegetarisk kost är normen. Utanför storstäderna har vildmarken uppmuntrats att breda ut sig i ett försök att dämpa klimatkatastrofen. Översvämningarna frigjorde stora mängder gifter och rörde om i hamnsedimenten, så trots att kuststräckan runt staden sjuder av liv är den grundligt förorenad. Resurserna räcker bara för att lösa de mindre problemen, på lokal nivå, och det är dem boken till största delen handlar om.
Översvämningarna påverkade initialt ekonomin och vid sidan av storbolagskapitalismen växte en lokal ekonomi fram, men nu är storkapitalet på väg tillbaka. En okänd intressent vill köpa upp MetLife för stora summor pengar. Vi anar en framtida gentrifiering av de dränkta delarna av staden, där supergrafen och epoxytätning gör det möjligt att bygga flytande höghus som vaggar med tidvattenvågorna. Men människor som förlorade allt i översvämningarna, personifierade av den kartälskande Mr. Hexter, bor kvar i de dömda husen på nedre Manhattan. En pånyttfödelse av staden kommer inte att bli smärtfri.
New York 2140 är ett måste för alla som har läst Robinsons Green Earth-trilogi, och för alla som är intresserade av en tänkbar framtidsvision som inte innebär civilisationens omedelbara död. Det finns ett liv också efter 15 meters havshöjning. Det finns ekosystem som överlever temperaturhöjningarna. Men i den sårbara, ständigt hotade värld som beskrivs av Robinson finns ingen plats för en hyperkapitalistisk, resursslukande ekonomi där alla försöker tänja på reglerna.
Gunilla
Adam Roberts har skrivit en trevlig recension i The Guardian:
https://www.theguardian.com/books/2017/mar/03/new-york-2140-by-kim-stanley-robinson-review
