Faces of Mist and Flame
Phoenix Lafayette är en reporter som valt att göra ett reportage om ett förband unga marinsoldater, och följer dem från övningar hemma i USA till strider i Stilla havet. När Serena projicerar sig till honom, håller de på att landstiga på Guam, med kulor och granater visslande kring öronen. Det skall inte vara möjligt för den som projicerar sig att påverka den vars sinne man åker med i, men Phoenix – kallad Nix – lyckas ändå uppfatta att det är något eller någon där. Serenas associationer till Herkules och hans storverk ger Nix idén att om han lyckas genomföra någon form av liknande storverk, så kommer han att klara sig levande genom helvetet. Samtidigt hemma i England har myndigheterna fått nys om hennes forskning, och ser oändliga möjligheter till spionage. Detta är helt enkelt en teknologi man måste ha.
Handlingen växlar mellan Serena, Nix och återberättande av Herkules äventyr med att utföra sina stordåd. Detta är Jon Georges debutroman och som sådan tycker jag att den är mycket lovande. Den är välskriven med intressanta personporträtt och med en intressant upplösning. Han kunde dock ha skippat efterordet, så hade den blivit ännu bättre. Det kan vara svårt att veta när man skall sluta ibland.
Ramberättelsen om Serena är kanske en lite tunn ursäkt för att få skriva om Guam. Man kan märka att det är när han skriver om invasionen och Nix äventyr som berättelsen blir mustigast och mest levande. Det gör att SF-elementet känns lite blekt. För mig gör det att den hamnar i facket för det som kritikern Gay K Wolfe kallar Homeopatisk SF. Det är böcker där SF-elementet är så utspätt att det ibland är svårt att få syn på. Han kunde också spelat lite mer på thrillerelementet i myndigheternas intresse för teknologin för att vrida upp spänningen ett snäpp till.