Seeker
Nebulan röstas fram av medlemmarna i de amerikanska science fiction-författarnas förbund och är i vanliga fall den ”smalare” av de två stora science fiction-utmärkelserna. (Den andra, Hugon, röstas fram av deltagarna på den årliga världskongressen för SF-fans). Men i år har Nebulan gått till en författare som inte med den bästa vilja i världen kan kallas smal. McDevitt är en riktig berättare. Han bygger sina historier kring sf-mässiga ”mysterier”: märkliga monument som lämnats kvar efter utdöda, rymdfarande civilisationer eller deckargåtor baserade i rymden.
I Seeker är mysteriet ett mycket gammalt försvinnande. Några tusen år innan antikhandlaren Alex Benedict etablerade sin lilla rörelse försvann kolonisationsskeppen Seeker och Bremerhaven spårlöst långt ute i rymden. Ombord fanns visionärer som planerade att bygga upp ett drömsamhälle, döpt till ”Margolia”, på en beboelig värld. Efter niotusen år har skeppen blivit något av en Atlantissaga. Alex Benedict är alltså på goda grunder misstrogen när han i sin hand får en kopp som påstås komma från Seeker. Nyfikenheten (och girigheten) tar ändå överhanden och han börjar tillsammans med kollegan Chase Kolpath undersöka varifrån muggen kan ha kommit. De upptäcker att Seeker mycket riktigt ligger och driver i ett system helt utan beboeliga världar. Genom beräkningar av skeppets position och stjärnsystemets beskaffenhet kan de dra en förbluffande slutsats kring vad som måste ha hänt de olycksdrabbade kolonisatörerna. Mer ska inte sägas, eftersom boken har ett lyckat överraskningsmoment i slutet.
Men McDevitt vore inte sig själv om han bara koncentrerade sig på upptäckten av det många tusen år gamla skeppet. Nej, undersökningen förvandlas snabbt till en kamp mot och med diverse rymdadministratörer och lycksökare som har egna intressen att bevaka. Några är beredda att riskera andras liv för att få sin vilja fram. Och det krävs inte särskilt mycket risktagande för att saker och ting ska gå riktigt överstyr i den fientliga miljö som är yttre rymden.
Till skillnad från många nutida sf-författare envisas McDevitt med att låta människor dö, permanent och oåterkalleligt, i sina böcker. Det finns inga nedladdningsbara medvetanden. En sorts ”skuggor” av döda personer kan frambesvärjas utifrån beräkningar som avancerade datasystem gör av information om personen, men jaget kan inte spelas in och sparas. Det ger extra udd åt böckerna.
Författaren kan utan att skämmas låta personer som lever tusentals år i framtiden vara ganska lika oss. Utan odödlighet behövs inga funderingar kring vad evigt liv och total riskminimering kan tänkas göra med våra arma egon. McDevitt låter dessutom rymden vara just så fientlig och farlig som den är. Minsta mänskliga misstag kan leda till en katastrof, och i McDevitts böcker vimlar det av banala misstag som får digra konsekvenser.
Seeker är tredje boken om antikhandlaren Alex och hans assistent Chase. Jag tycker att det är den bästa. Det är mindre en deckare och mer ren science fiction än de första två delarna. Böckerna är helt fristående, även om man förstås får ett bättre grepp och Alex och Chase om man läser serien från början.