Årets bästa AI:ar

Det är dags att summera året som gick och fundera på vad som kan tänkas lämna bestående avtryck framöver. Här är en första liten lista med årsbästa böcker, med fokus på konstgjorda intelligenser.

Mest imponerad blev jag av Kim Stanley Robinsons Aurora, en bok om hur den fysiska verkligheten tenderar att lägga krokben för oss. Berättaren är en nybörjare på att skriva romaner, en AI som till en början har stora problem med begrepp som metaforer och analogier. AI:ns huvuduppgift är att sköta ett månggenerationsskepp som lämnade jorden för 161 år sedan och styrde mot stjärnan Tau Ceti. Där finns en planet med en måne som har bedömts vara beboelig för människor. Nu är det bara några år kvar till målet, och en ingenjör på skeppet ger AI:n i uppdrag att berätta historien om resan och alla ombord. Det blir en historia om drömmen om rymden och fysiska begränsningar som är både sf-nördig i sin åtkoppling mot mängder av historier om månggenerationsskepp och nytänkande i sitt systemtänkande med det fantastiska systemet jorden i centrum. Rekommenderas varmt! Ni kan läsa hela min presentation av boken här.

Ett annat givet tips är Ann Leckies serie om AI:n Justice of Thoren, som avslutades i år med Ancillary Mercy. Serien började med Ancillary Justice, en bok som svepte hem precis alla pris man kunde få inom sf när den kom för ett par år sedan. Det är lätt att se varför. Liksom Kim Stanley Robinson kan Leckie sin sf. Hennes imperium är storslaget och bysantinskt, med tydliga blinkningar till klassiker som Dune och Asimovs Stiftelsetrilogi. Det styrs av en kejsare inkarnerad i flera kroppar och skyddas av AI-styrda krigsskepp bestyckade med ”anciallaries”, mänskliga kroppar som har fråntagits sin identitet och förvandlats till AI:ns redskap. Trots alla blinkningar bakåt är Leckie ändå nytänkande i sin bild av AI-medvetanden och i sitt genustänkande – i hennes imperium är kön en ickefråga i alla sociala sammanhang och alla omtalas som hon, oavsett fysiskt kön. En välförtjänt succé. Läs Glenns text om den första boken här.

Dark Intelligence hette årets Polity-roman från Neal Asher. Det var ett kärt återseende, efter utflykten i en nära framtid med Ownertrilogin, som jag inte uppskattade så särdeles. Titelns mörka intelligens är en psykotisk AI som har lämnat sin tjänst hos Polityn, den tämligen diktatoriska regim som styr den mänskliga rymden i Ashers böcker. AI:n spelar en viktig roll, men huvudpersonen är en man som återuppväcks ur minnen lämnade i en lagringsenhet många år tidigare, under kriget mellan Polityn och de främmande prador. Kriget är över, men vår huvudperson tänker utkräva hämnd på den som orsakade hans och otaliga andras död – AI:n Penny Royal. Det blir början på en (förstås, för det här är Asher) våldsam och cynisk historia där alla lurar alla och allas identiteter är synnerligen flytande, men med mer eftertanke och mindre nådlöshet än vad vi är vana vid från Asher. En av hans allra bästa böcker, enligt min mening. Dock är det inte så lyckat att börja läsningen om Polityns värld här. Gridlinked heter första romanen. Den är inte lika bra som Dark Intelligence, men man måste nog ha läst några av de första böckerna för att uppskatta de senare.

Sista AI-boken för året är Crashing Heaven, en roman som blickar tillbaka mot 80-talets cyberpunk och ändå lycks skapa något nytt. Jorden är avfolkad och mänskligheten lever på Station, styrda av AI-medvetanden som nyss har utkämpat ett inbördeskrig. Där möter vi Hugo Fist, en AI-Pinocchio som gradvis blir allt ”mänskligare” under berättelsens gång och är en riktigt rolig bekantskap.

Över jul tänker jag ta hem Johan Fricks postuma episodroman Enkel biljett till nattens ände och en bok om upplyfta elefanter som talar med de döda - Barsk: The Elephant's Graveyard låter som något jag skulle kunna gilla!

Vi återkommer efter jul med fler tips på bra böcker från 2015.

Gunilla