Aurora

Jag är lockad av tanken att dö på Mars, eller i rymden på vägen dit. Och det är jag uppenbarligen inte ensam om. Fler än 200 000 personer anmälde sig till Mars One-projektet där ett antal människor skulle skickas med enkelbiljett till den röda planeten. Men också om jag hade trott att projektet var seriöst skulle jag svårligen kunna förklara för mig själv varför jag skulle utsätta mina nära och kära för stressen att se mig åka – och varför just jag skulle orsaka den enorma resursåtgång som en tripp ut i rymden alltid medför, bara för att uppfylla en självisk önskan. Så ... i ena vågskålen drömmen om rymden ... i den andra alla de där mellanmänskliga, praktiska och moraliska övervägandena.

De två vågskålarna spelar en viktig roll i Kim Stanley Robinsons Aurora. Berättaren är en nybörjare på att skriva romaner, en AI som till en början har stora problem med begrepp som metaforer och analogier. AI:ns huvuduppgift är att sköta ett månggenerationsskepp som lämnade jorden för 161 år sedan och styrde mot stjärnan Tau Ceti. Där finns en planet med en måne som har bedömts vara beboelig för människor. Nu är det bara några år kvar till målet, och en ingenjör på skeppet ger AI:n i uppdrag att berätta historien om resan och alla ombord.

Inga av dem som kläckte idén med månggenerationsskeppet finns kvar i livet. De första resenärerna valdes, precis som i Mars One-projektet, ut bland frivilliga. Nu är passagerarna inne på sjätte generationen. För varje generation har de, som boende på en begränsad liten ”ö” i rymden, blivit lite mindre - och lite dummare. Ingenjören Devi oroar sig för sin dotter Freya som har problem med matten.

Men Freya är duktig på att prata med folk och lyssna. Det är hon som blir huvudpersonen i AI:ns berättelse, när hon ger sig ut på ett ”wanderjahr” genom skeppet och besöker olika biotoper och samhällen. Hon inser att hennes mamma ingenjören är en högt skattad samhällsmedlem som har löst praktiska problem överallt i skeppet. Hon inser också att det finns starka spänningar ombord. Särskilt fortplantningen är ett problem, hårt toppstyrd som den är. Barn får bara sättas till världen med rätt tillstånd, men om alltför många kvinnor väljer bort att få två barn måste andra föda fler för att hålla befolkningen på en jämn nivå. Det jäser av missnöje under ytan.

Frågan är alltså hur resenärerna ska klara motgångarna de oundvikligen kommer att ställas inför när de kommer fram till sitt mål, månen Aurora. Kommer kolonisationen att lyckas? Hur kommer den att förändra skeppets invånare? Jag ska inte berätta hur det går. Det räcker att säga att Robinson har ägnat stor möda åt vilka problem som kan tillstöta på ett månggenerationsskepp, också om det tillkommit med teknologi långt överlägsen dagens, och hur djävulusiskt svårt det förmodligen är för 2000 människor att kolonisera en helt jungfrulig värld. Aurora är en bok med hög ”ingenjörsfaktor”. Det gäller inte bara de tekniska systemen, utan också människorna. Trots det är det ingen torr och träig roman. Freya och hennes föräldrar är sympatiska och trovärdiga. Robinson gör en poäng av att konsensustänkande är en nödvändighet i en liten öbefolkning och beskriver hur ett samhälle kan ha utvecklats i en väldigt konstgjord miljö.

Romanen är rymdromantisk och teknikoptimistisk, men söker samtidigt efter problem och svårigheter som skulle drabba ett projekt som Tau Ceti-kolonisationen. Så här säger Robinson själv i en intervju på space.com:

“More than once [in past books], there's been a group that headed off to the stars, and they disappear out of the story. It's often seen as kind of a desperate act. In 2312, I began to make the case that although the solar system is in our neighborhood, so to speak, and we can definitely visit it and set up scientific stations all over the solar system, that going to the stars — the new data about what we are as bodies (our bodies are biomes) — made me begin to question the starship project, begin to worry that the stars are simply too far away, even the closest ones. Aurora is a story that I wanted to tell to kind of test out that thought. I don't think people will try it until they are really feeling quite competent in the solar system, and then it will become kind of a religious act. I think there's a certain craziness in it, or pointlessness — the point seems to be religious, and having to do with species immortality or something like that. It's a little questionable, why we want to do it. And yet it's a meme in the culture. So I thought it would make a good story to test out that thought and write down everything that I thought would happen as a sort of realism. Try to take all the parameters and all the difficulties involved as seriously as I could and see what kind of story I got.”

Med den utgångspunkten hade det förstås kunnat bli en riktig katastrofroman, men det är det inte. Aurora har rakt igenom en sansad, ingenjörsmässig ton och ett slags lugn som passar bra ihop med tanken på att det är en AI som står för berättandet. Och trots att tanken på att rymdkolonisation kanske är ett mem, eller en kvasireligiös föreställning, och att månggenerationsskepp förmodligen är en ganska dålig idé, lyckas Robinson förmedla hur medryckande den idén kan vara.

Hela space.com-intervjun finns här
Guardian har en positiv recension av boken.