Goliath av Tochi Onyebuchi

Under det tidiga 2050-talet börjar jorden tömmas på folk. Rymden kallar. Alla som har råd och tillhör de priviligierade klasserna flyttar från en allt mer ogästvänlig planet ut i rymdkolonierna. Kvar finns de fattiga, de som saknar hopp, i sönderfallande städer förbundna av knappt farbara vägar. Och det är inte bara sönderfallet som hotar jordens städer. De plockas ner, sten för sten, och fraktas ut i rymden för att bygga nya hem åt de rika och mäktiga.

Vi möter ett äkta par, Jonathan och David, som har bestämt sig för att resa tillbaka till jorden från lugnet och ordningen i kolonierna. De vill återknyta kontakten med hemplaneten. Frågan är om de vet vad de ger sig in på. Jonathan anländer till New Haven i Connecticut, en stad som förötts av naturen och samhällets sammanbrott. Luften går knappt att andas ute i det fria. De som har råd förstärker sina kroppar med cyberteknologi eller droger för att klara det hårda livet. Och utanför en skyddande kupol som håller den giftiga luften ute härjar livsfarliga gäng.

Berättelsen om återvändarna speglas i historien om Bishop, ledare för ett gäng byggjobbare (nästan alltid svarta – Jonathan och David är vita) som med fara för eget liv river obebodda byggnader och söker efter användbara delar. Till det fogas många andra berättelser som tar med oss långt bort från New Haven, över ett USA där alla tidigare sociala sammanhang har trasats sönder. Vi besöker ett fängelse och träffar en kvinnlig polis som söker efter en mördad pojkes grav i vildmarken. Överallt klänger sig människor fast vid symboler och minnen av det som varit, men det räcker inte för att navigera i det kaotiska nuet.

Goliath är en ambitiös historia, episodisk och med fokus på personer snarare än handling och framåtrörelse. Den tvingar läsaren att stanna upp i nuet och ta till sig varje tråd av berättelsen, som tillsammans bildar – inte en sammanhängande väv, utan snarare ett trasigt lapptäcke. En sönderbruten värld som kanske är vår framtid.