Blackwing

2006 var ett bra år för fantasygenren och ett fantastiskt år för förlaget Gollancz. Joe Abercrombie debuterade med The Blade Itself, Scott Lynch debuterade med The Lies of Locke Lamora och Brandon Sanderson släpper Mistborn. Alla böckerna blev giganter på fantasylitteraturhimlen. Så när de samlade fantasyredaktörerna på förlaget nu går ut och säger att Blackwing är den bästa debutboken de läst i genren heroisk fantasy sen dess, är det läge att lyssna.

Den magiska öknen The Misery, en otäck plats full av vidriga varelser och nästan omöjlig att hitta ut ur om du hamnat där utan vägvisare, ligger som en ogästvänlig barriär mellan två riken som varit i krig med varandra i tusentals år. På ena sidan ligger Republiken, styrd av de gåtfulla och urgamla Namnlösa, och på andra sidan regerar Djupets kungar, mäktiga mörkermagiker som också verkar leva för evigt. Mellan sig skyfflar de sina undersåtar som schackpjäser i sitt krig människorna sedan länge förlorat greppet om. Varför slåss de egentligen? Vem vill vad? Allt de i Republiken vet är att livet kommer att bli ännu sämre om de Djupa kungarna lyckas ta makten. De var nära en gång för länge sedan, och hade lyckats om inte Nells maskin, ett domedagsvapen, blåst bort dem och samtidigt skapat tidigare nämnda The Misery på den plats den riktats.

Äventyret ses ur Svartvingen Kapten Ryhalt Galharrows ögon. Han är en  bister man som varit med om mycket och utgör någon form av halvpolisiär styrka, där det ofta ingår att ge sig ut i The Misery och hämta hem tjuvar, spioner och förrädare som försöker fly ut i öknen för att undkomma lagens långa arm. Han är lite knepig att tycka om, Galharrow, men bifigurerna är som tur är lite mer omedelbara i sin läsarrespons. Författaren Ed McDonald har vävt ihop en spännande intrig som tar en och annan vändning både där jag väntar mig det och där det överraskar, och framförallt lyckas han med världsbygget. The Misery är en fantastisk och väldigt obehaglig plats, där både floran och faunan är ett hot och det dyker upp nya magiska djävulskap nästan varje gång du ger dig ut i ödemarken. Han bygger upp en kväljande känsla kring öknen, och ännu mer kring hela den övergripande situationen. Människorna i Republiken styrs mer eller mindre omedvetet av de Namnlösa i deras krig mot de Djupa kungarna, men eftersom varken vi eller personerna i boken vet riktigt varför, infinner sig snabbt en olustkänsla inför hela situationen. Allt vi vet är att de flesta har det gräsligt efter alla krigsår.

Det hela hjälps upp en del av väl utportionerad galghumor, lite likt hur Joe Abercrombie får sina leriga och blodiga böcker att vara roligare än de borde vara. Men trots det undrar jag inte om Blackwing är lite för svart för att kunna tävla med 2006 års bästsäljare. Världen har ett Lovecraftianskt mörker och en avsaknad av lättsamhet som gör den väldigt spännande att läsa, men den kräver en läsare som gillar undergångskänslor i sin fantasy. Om du är som jag och inte flyr för att det saknas framtidstro har du mycket att hämta här.