Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren

Vi är många som längtat efter en ny roman från Sara Bergmark Elfgren. Nu besvaras våra önskningar med Norra Latin. I vår verklighet lades Norra Latin, ett av Stockholms stora läroverk, ned för över 30 år sedan. I den nya romanvärld som Sara Bergmark Elfgren bjuder in oss till är skolan fortfarande i drift, och har ett väl ansett gymnasialt teaterprogram som det är få förunnat att komma in på. Skolan och dess teaterlinje är dock anmärkningsvärd även på andra sätt – den har en mörk historia, och mörkret finns kvar, påtagligt och skrämmande. Ett mörker som dväljs både inombords och i själva luften. Romanens två berättarröster – Tamar och Clea – möts på skolan, och vi följer deras separata berättelser, som långsamt men obevekligt flätas samman. ”Kanske är det sant, det som en viss person sa till mig, att det som vissa kallar slump eller öde, är ett slags magi.”

Tamar flyttar till Stockholm från en trygg tillvaro i Östersund, där hon har nära vänner och en kärleksfull familj. I Östersund är hon ”en nöjd tönt”, hon har ett sammanhang, hon vet vem hon är och hon vet att det är tillräckligt, även i hennes strävan efter en framtid på de stora scenerna. I Stockholm, på Norra Latin, hamnar hon istället snabbt i utanförskap. Trots att hon aldrig haft problem med att skaffa vänner tidigare, så kan hon inte hitta en roll hon trivs med att spela i det nya sociala sammanhanget. Hon plågas av osäkerhet – hon tvivlar på sig själv, på sin talang, på om hon faktiskt kan lyckas. När hon kommer i kontakt med Norra Latins mystiska mörker förstärks hennes tvivel, samtidigt som hon känner sig utvald. Hon, som fortfarande hellre väntar på sitt brev från Hogwarts än väljer den gråa, trista verkligheten, får en glimt av något oförklarligt. Hennes faiblesse för verklighetsflykt har förberett henne för detta. Men kan hon reda upp Norra Latins mysterium? Törsten efter det okända kan visa sig vara livsfarlig.

Clea, å sin sida, har fötts och fostrats in i teatern. Hennes mamma är en känd skådespelare, hennes pappa en lika känd författare. Hon blir stjärna redan som barn. Hon följs genom uppväxten av fans såväl som av media. Det är självklart att Clea skall gå på Norra Latin. Utåt sett har hon allt, men som bekant kan en perfekt yta även fungera som en hård, polerad fasad som döljer en annan verklighet. Hon inleder en relation med sin barndomsvän, Tim, även han barn till en känd, i viss mån ökänd, skådespelare, och deras relation blir snart destruktiv.

Samma tvivel som plågar Tamar, lever även Clea med. Räcker hennes talang till? Räcker hon till? Räcker hennes kärlek till för att rädda Tim, som verkar ha ärvt sin pappas inre kaos och utåtagerande beteende – är det ens hennes uppgift att rädda någon som inte verkar vilja bli räddad? Tim har hemligheter som hotar förstöra inte bara deras relation, utan även dem.

På ytan verkar de vara så olika varandra som två människor kan vara. Men Tamar, som följt Clea via sociala medier och produktioner hon spelat i sedan de var barn, avgudar henne på avstånd, en idoldyrkan som övergår i olycklig förälskelse så snart de möts. Kärlekshistorien i Norra Latin förmedlas finstämt, och känns lika äkta och brinnande som jag minns mina egna tonårsförälskelser. Vid det här laget bör det vara allmänt känt att Sara Bergmark Elfgren kan det där med att skriva mångfacetterade karaktärer och att hantera deras personliga narrativ med varsamhet och eftertanke. Tonårstiden kan vara lika svår att skildra som den är att genomleva, med det trevande identitetssökande och de överväldigande känslostormar den innebär. Sara Bergmark Elfgren gör det med bravur, precis som hon tillsammans med Mats Strandberg lyckades göra i Engelsforstrilogin. Hennes karaktärer är mänskliga på ett påtagligt sätt, och som läsare känner en med dem, genom smärta och glädje.

De övernaturliga inslagen är väl samspelta med de vardagliga, snarare än de står i kontrast mot varandra. Sättet som Sara Bergmark Elfgren skildrar tonårslivet på, med stort allvar och lika stor empati och förståelse för sina karaktärer, bidrar till att även de till synes mest alldagliga händelser och känslor får ett magiskt skimmer – en trolsk dimension i samexistens med realismen.

Jag skall villigt erkänna att jag inte läser mycket på svenska – jag har alltid föredragit det engelska språket. Jag gör få undantag från min övervägande engelskspråkiga bokdiet. Sara Bergmark Elfgren är ett av undantagen. Alltsedan jag läste Engelsforstrilogin vet jag nämligen att jag i hennes böcker kan vänta mig det direkta, okonstlade tilltal som även präglar Norra Latin – ett språkbruk och ett karaktärsbygge som för läsaren under huden på huvudpersonerna, som får det övernaturliga att verka fullkomligt realistiskt, och som ständigt känns ärligt och sant.

Norra Latin uppfyllde mina förväntningar med råge. Det är en bok som jag skulle rekommendera till väldigt många olika läsare, eftersom den svävar bekvämt mellan relationsdrama, ”coming of age”-story, urban fantasy, spänning och skräck, utan att det känns spretigt eller ofokuserat. Dessutom uppskattar jag personligen alla populärkulturella referenser som strösslas genom berättelsen, samt bredden av representation som återfinns i persongalleriet vad gäller härkomst, sexuell läggning och könsidentitet. Det gör att berättelsen känns modern och trovärdig. Att Stockholm beskrivs med sådan skärpa, en trogenhet till detaljer som bara kommer ur egna upplevelser, bidrar också till att grunda fantastiken i realismen. Det är, kort sagt, oemotståndligt.

Som en extra bonus har författaren delat med sig av sin ”Norra Latin-playlist”, som går att hitta på hennes officiella Facebooksida. Läs, lyssna, njut.