Glenns bästa första halvåret 2015

Två författare som jag gillar rent allmänt, men som jag gillar allra mest när der skriver ”riktig SF” är Justina Robson och William Gibson. Båda har de gjort utflykter i angränsande genre-länder, men har nu återvänt till utgångspunkten, så att säga. Gibson kom egentligen i slutet av 2014, så han får strängt taget inte vara med här, men jag ville ändå nämna honom.

Justina återvänder med Glorious Angels. Den är gedigen, väl genomarbetad och otroligt spännande. Som vanligt är den sprängfylld av nya idéer och oväntade vändningar.

Världen hon skapat påminner lite vagt om Gene Wolfes Book of the Long Sun, med mängder av gammal teknologi som ingen vet hur den fungerar eller vad den är bra för. Mycket av det som händer och människors förmågor förklaras som magi. Boken har en mängd olika karaktärer vars synvinkel man får dela, men i centrum för det hela står Tralane Huntingore, den medelålders matriarken för en urgammal familj, och mor till två tonårsdöttrar. Hon är något av en ingenjör och är som lyckligast när hon får pilla med gamla artefakter och lyckas lista ut vad de gör och hur. Nu tvingas hon in i den politiska hetluften vare sig hon vill eller inte. Landet befinner sig i krig, och hon har visat sig vara till nytta när det gäller nya vapen. Hon står därför i krigsministerns strålkastare och kommer inte undan. Staden de bor i heter Glimshard och styrs av en kejsarinna som står i kontakt med sju andra städers kejsarinnor, vilket utgör kärnan i imperiet som för ett lågnivåkrig på flera fronter. Detta anser Tralane vara ett slöseri med resurser, och något som förhindrar att man utvecklar sin teknologi och kommer på vad alla gamla artefakter är till för. Detta finns det dock inte mycket intresse för. Folk är för upptagna med sina sociala intriger för att ägna sådant någon uppmärksamhet. Men i söder, precis där kriget är som intensivast, har man hittat något från gamla dagar. I den arkeologiska utgrävningen har det dykt upp något som kan vara ett strålvapen, och som kanske kan laddas med kristaller som Tralane hittat. Detta gör kampen om utgrävningsplatsen ännu viktigare för imperiet.

Boken börjar långsamt och målar upp samhället med dess mångfacetterade lager och intriger, för att sedan sakta accelerera. Efter halva boken är handlingen uppe i full fart, men utan att tappa sina nyanser. Boken är avslutad, men världen den äger rum i praktiskt tager skriker efter fler romaner, tycker jag.

Alastair Reynolds är en av mina gamla favoriter, och har hållit sig på topp i många år nu. Nu har han avslutat sin trilogi om familjen Akinya på ett som sig bör, storslaget sätt med uråldriga aliens och frågor om universums själva grundstruktur. Jag vill varmt rekommendera att läsa serien från början, även om man kan hoppa in var som helst, då böckerna är mer eller mindre avslutade äventyr i sig.

Det började i Blue Remembered Earth med att familjens patriark Eunice slutligen hade dött efter ett långt och framgångsrikt liv i centrum för jordens ekonomiska och politiska liv. Hon efterlämnade ett imperium till de delar av familjen som intresserade sig för affärer, och ett mystiskt spår till två av barnbarnen, Sunday och Geoffrey som inte brydde sig om sådant. Sunday var konstnär och Geoffrey forskade kring förstärkt intelligens hos afrikanska elefanter. Elefanterna är sedan ett återkommande tema i alla tre böckerna och lite av en symbol för vår relation till icke mänskliga intelligenser.

Spåret från Eunice lever vidare nu flera generationer och två böcker senare. På Crucible, människans första koloni kring en annan stjärna, har man uppfångat ett meddelande sänt från ett annat stjärnsystem, ett som det aldrig sänts ut någon mänsklig expedition till. Det är dessutom ett mycket specifikt meddelande, riktat till Ndege Akinya, dotter till Chiku Green, som hade en avgörande roll i koloniseringen av planeten. Ndege var ung när Crucible först koloniserades, men är nu gammal och bräcklig. Kanske för gammal för att klara påfrestningarna vid en resa mellan stjärnorna.

På Mars har Kanu Akinya, sonson till Sunday Akinya från första boken, en post som ambassadör hos maskincivilisationen där. Efter ett terroristattentat vaknar han upp med ett hemligt uppdrag inprogrammerat i hjärnan, ett uppdrag kopplat till det mystiska meddelandet. Kan Eunice fortsätta att påverka mänsklighetens utveckling så många år efter sin död? Hur hänger allt detta ihop? Vad har detta med den mystiska maskincivilisation som man fann vid Crucible att göra?

Reynolds berättelse började i mindre skala i den första boken, för att sedan accelerera i den andra, och nu når det sitt slut i sant space opera-perspektiv. Reynolds har gått från klarhet till klarhet när det gäller kvaliteten i sitt skrivande. Personporträtten är intressanta, och man kan känna även med irriterande karaktärer. Han har också blivit väldigt bra på att hålla samman handlingen på ett bra sätt. Nu över tre tjocka romaner, med både bra handling i den enskilda boken och en samman hållen övergripande handling.

Det är alltid en högtidsstund för mig när det kommer en ny bok av Alasdair Reynolds, och än mer så när man får avrundningen på en sammanhållen trilogi.

Efter katastrofen är normalt inte en sub-genre som intresserar mig så mycket, men när man gör det så bra som Paolo Bacigalupi, så kan jag bara kapitulera. Han skriver om ett ämne som just nu blivit extra aktuellt genom nyheterna om torkan i Kalifornien. I Bacigalupis roman The Water Knife har torkan spridit sig över hela södra USA. Texas drabbas först, och folk flyr till andra delar av USA i sådana mängder att deras människovärde inte precis står på topp. Jämför hur vi ser på romska tiggare från Rumänien. Katastrofen sprider sig till sydvästra USA, och Kalifornien, Arizona och New Mexico slåss om det lilla vatten som kommer via Coloradofloden. En av de stora spelarna i kampen är Las Vegas. Ledaren för stadenws vattenmyndighet Catherine Case är i dessa tider också den mäktigaste personen i staden, för att inte säga staten. För att försäkra sig om att få det vatten staden behöver är alla medel tillåtna. Ett av dessa medel är Angel, som hon räddade från ett fängelsestraff, och som är obrottsligt lojal mot henne. Han är hennes ledande lönnmördare, allmänt kallade Water Knives. När oroande nyheter kommer från Phoenix i grannstaten Arizona, skickas Angel för att ta hand om saken. På plats i Phoenix är journalisten Lucy Monroe. Hon är previligierad i så mån att hon har utresetillstånd ur Arizona, och kan åka hem till sin syster i det av regn välsignade Vancouver, men hon stannar ändå. När hennes vän hittas mördad efter att han skrutit om att han hade något stort på gång, så går det absolut inte att åka sin väg. Hon måste ta reda på vasd som är i görningen. På vägen möter hon naturligtvis Angel, och även den utfattiga flyktingen från Texas, Maria, som oförskyllt dras in i händelsernas centrum. Hon är fel flicka på fel plats, helt enkelt.

Paolo Bacigalupi skriver om torkan så jag blir alldeles törstig. Under en stor del av läsningen satt jag med ett stort glas kallt vatten bredvid mig. Det ser jag som ett kvalitetsmärke av rang.