Johans bästa böcker 2009

Ett par av de bästa böckerna jag läste i år var fortsättningar på tidigare verk, men en av dem var en för författaren helt ny sorts bok och hälften var, glädjande nog, för mig helt nya bekantskaper. Att en av dem var en svensk sf-roman och en var en rysk sf-roman översatt till svenska känns alldeles extra roligt.

Men vi börjar med gamla vänner: Ian McDonald är såvitt jag kan se nog den bästa av alla nu verksamma sf-författare. Hans novellsamling Cyberabad Days utspelar sig i samma balkaniserade framtida Indien som den mästerliga romanen River of Gods och kan läsas som en fördjupning av den tidigare boken eller alldeles självständigt. Färgsprakande, doftande, snabbrörlig och blixtrande intelligent post-cyberpunk i en miljö som är uråldrig och hypermodern på samma gång.

Även Paul McAuleys Gardens of the Sun är en uppföljare -- till förra årets The Quiet War -- och även den vågar gå utanför den anglosaxiskt dominerade världen: det dominerande maktblocket på jorden är Större Brasilien. Men merparten av berättelsen utspelar sig utanför jorden, på månar och kolonivärldar i det yttre solsystemet, dit de radikala delarna av mänskligheten flydde sedan den förödda jorden tagits över av religiösa ekofundamentalister. En mångbottnad och mycket välskriven hård-sf-roman som bör utmana läsare av alla åsiktsschatteringar och uppfylla vem som helst med sense of wonder.

China Miéville, däremot, har i The City & the City lämnat sin inarbetade Bas-Lag-värld och gett sig på något helt nytt: en polisroman som utspelar sig i två städer i sydöstra Europa -- två städer som upptar samma fysiska plats. Det känns ungefär som om Raymond Chandler skrivit en roman som utspelar sig i en av Italo Calvinos osynliga städer. Det låter inte klokt, men det förvånande är hur fort man vänjer sig vid upplägget och hur väl det fungerar.

Så till de nya bekantskaperna: Stefan Gurt hade jag aldrig hört talas om trots att han givit ut böcker sedan 1979, men den skadan får jag reparera, för hans Minnen av framtiden är den bästa svenska sf-roman jag läst på många år. Ett filmiskt Gibson-likt Beijing i en framtid så nära att den flåsar en i nacken, ett drömskt Bradbury-likt Mars i avlägsen framtid, en rockstjärna som iscensatt sitt självmord och möter en svenska vilse i Beijings neonblänkande skuggvärld av modelljobb, klubbar och droger.

Att rysk sf översätts till svenska har väl knappast skett sedan Delta förlags glansdagar, men Dmitrij Gluchovskij har rönt stor framgång med Metro 2033. Av någon anledning tycks den gamla nötta kalla-krigs-genren efter-katastrofen-sf ha blivit på modet igen, vad det nu säger om vår tid. Här är det Moskvas gigantiska tunnelbana som är mänsklighetens sista tillflykt. En ung man tvingas ut på en odyssé genom de minisamhällen som uppstått på de olika stationerna. Nattsvart och blytungt och mycket, mycket ryskt.

Graham Joyce var hedersgäst på årets nationella sf-kongress Swecon, vilket föranledde mig att läsa hans senaste roman Memoirs of a Master Forger, skriven under pseudonymen William Heaney, som också är bokens berättare och huvudperson. Heaney hör till de få som kan se demoner och vet att det finns 1567 olika. Han är en charmerande svindlare, en förfalskare som skänker bort all vinst till välgörenhet, en oupphörligt underhållande, högst opålitlig och totalt oförutsägbar bekantskap. För mig var detta årets största överraskning och bästa bok.