Johans bästa böcker 2010

Min läsning 2010 bjöd väl inte på några större överraskningar -- ett par gamla favoriter skrev förväntat ypperliga böcker, förra årets mest uppmärksammade sf-debut visade sig vara precis lika intressant som alla sade, och en gammal bekant visade sig skriva precis lika bra som man kunnat vänta sig.

Årets bästa bok var för mig, utan minsta tvekan, Under Heaven av Guy Gavriel Kay. I ett lätt maskerat Kina under Tangdynastin får sonen till en framliden general en gåva som i ett slag gör honom till en centralgestalt i de snåriga intrigerna runt kejsaren. Kays bästa bok sedan The Lions of Al-Rassan, ett bravurnummer som aldrig blir tom uppvisning, en hisnande läsupplevelse. Kan inte rekommenderas högt nog.

Fast inte långt därefter kommer Ian McDonald med The Dervish House, där ett uråldrigt Istanbul blir vaggan för en nanotech-revolution. Tätt och intensivt berättat om sex huvudpersoner under fem dagars värmebölja i ett Istanbul med drag av urban fantasy och magisk realism. McDonald var med på förra årets lista också, och det är ingen tillfällighet. Bättre sf skrivs inte i dag. Missa honom inte på Eurocon i Stockholm i sommar!

Connie Willis har i många år skrivit om historiker som färdas bakåt i tiden för att uppleva sina studieobjekt på riktigt, bäst kanske i 1992 års Doomsday Book. Nu är hon tillbaka där det hela började med novellen "Fire Watch", i andra världskrigets London med den brinnande Sankt Paulskatedralen i centrum. Duologin Blackout och All Clear bjuder på tidsfärg som går att ta, nya twistar på bekanta tidsreseparadoxer och andlös spänning.

Årets intressantaste nya bekantskap för min del var Paolo Bacigalupi, vars debutroman The Windup Girl kom ut redan förra året, men jag läste den först i somras. En svettig och skoningslös skildring av ett framtida Thailand i en värld där oljan tagit slut, maten är genmanipulerad och allt levande kämpar ursinnigt för att leva en dag till. Den mest uppmärksammade sf-debutanten på länge, och boken fick ett välförtänt Hugopris.

Den intressantaste svenska bok jag läste var också den skriven av en ny bekantskap, fast ändå inte. Karin Tidbeck är en gammal medarbetare i SF-Bokhandeln som jag känt i åratal, men Vem är Arvid Pekon? är det första jag läst av henne. Underbara små skruvade noveller från platser fär en igenkännlig verklighet öppnar sig mot någonting främmande.