Maths bästa böcker 2010

Ian McDonald: The Dervish House. Ian McDonald skildrar ett antal personer under fem dagar när en extrem värmebölja i den nära framtiden håller megastaden Istanbul på kokpunkten. En kvinna spränger sig till döds på en spårvagn mitt i rusningstrafiken, och det får oanade konsekvenser för Necdec, nioårige Can Durukan, greken Georgios Ferentinou.
Allt McDonalds skriver är närmast fyrdimensionellt; det finns ett djup i personteckningen och höjd och bredd i berättelsen som därtill likt Istanbul doftar och väsnas och lever och dessutom är spännande. The Dervish House är den bästa science ficiton-boken jag läste förra året.

Iain Banks: Surface Detail. Bara för att du är död ska du inte tro att du slipper undan. Flera kulturer i galaxen har skapat digitala Helveten dit ditt medvetande kan förpassas när din kropp ger upp. Men det ger upphov till många frågor. Begreppet själ är en, måste ett helvete vara av religiös natur en annan. Och hur förhåller sig virtuella plågor gentemot fysiskt lidande egentligen?
Det extremt tungt bestyckade vaktskeppet ”Falling Outside The Normal Moral Constraint”:s avatar diskuterar sådana spörsmål med passageraren Lededje Y’breq som nyligen återuppväckts från de döda och är ute efter hämnd på den som mördat henne.
Tanke och action i skön harmoni av Iain M Banks.

William Gibson: Zero History. Gränslinjen mellan samtid och nära framtid är som vanligt i William Gibsons senaste romaner långt ifrån knivskarp. Zero History skildrar vår vanliga vardagsverklighet som numera inte hinner bli gammal eller särskilt mycket vardag. Informationsteknologi, globalisering och marknadskrafter orsakar ständiga paradigmskiften som förändrar tillvaron. Allt i samhället påverkas – konsten, filosofin, politiken, meningen, riktningen, kroppsspråket, snabbmaten och inte minst jympaskorna.
Med sndra ord: Om någon funderat över vad Zeitgeist har för sig så här i början av 2010-talet, så är den poetiske, ständigt spejande och förändringsbenägne William Gibson Tidsandens bäste kompis. Här är verkligheten just nu, eller kanske snarare alldeles strax. Läs och njut.

Lars Jakobson: Vännerna. Inte gör han det lätt för läsaren, Lars Jakobson. Man läser sakta, läser om, funderar. Men inte för att han är krånglig eller svår, utan för att han – för övrigt likt McDonald ovan – vet att riktig science fiction inte förklarar sina framtidsvärldar (eller i Jakobsons fall parallellvärldar) för läsaren, utan låter oss förstå dem genom att vi blir delaktiga i dem. Och då ställs det krav på oss som läser. Man läser sakta, läser om, grubblar. Är världsbygget genomtänkt, hantverksmässigt oantastligt och detaljerat in i minsta detalj – då blir världen mer levande än så gott som vilken samtidsskildring som helst. Som Vännerna.

Karin Tidbeck: Vem är Arvid Pekon? Årets debutant. Noveller om ”människor som blir vittnen när verklighetens hinna brister”, som det står på baksidan av den lilla vackra boken. Tidbecks berättelser kan heta sådant som ”Några brev till Ove Lindström” eller ”Tant Britas stugby” och tilldra sig i en omedelbar igenkännlig verklighet, bara för att mynna ut i något betydligt mer gåtfullt. Känslomässigt tycker jag att de påminner om somliga av Ray Bradbury eller Christopher Priests noveller, båda mästare på melankoliska och starkt drabbande berättelser. Utmärkt, jag hoppas få läsa mer av Karin Tidbeck snart.