A Little Hatred

Industriella revolutionen har kommit till Joe Abercrombies First Law-värld i den nya boken A Little Hatred. Skorstenarna skjuter upp ur marken och bolmar sotlungerök över städerna. Fabriksarbetarna försöker organisera sig fackligt men hängs om ägarna kommer på dem. Det har gått cirka trettio år sedan förra trilogin och bortsett de teknologiska framstegen är mycket sig likt. Författaren kan sin sak och skriver rappt och underhållande. Galghumorn, våldet, leran och alla trasiga och mer eller mindre otrevliga figurer är ungefär samma som senast. De trettio gångna åren innebär att vi följer en ny generation, de flesta med blodsband eller andra kopplingar till tidigare huvudpersoner. 

Boken följer några människor som försöker navigera sin turbulenta samtid. Industrialiseringen sätter såklart sin prägel - nya pengar flödar in och skapar konflikter mellan nyrika och gamla makthavare - samtidigt som ett krig hotar då barbarerna från norr tågar söderut. Boken har ingen stark röd tråd, utan alla bihandlingar rör sig knackigt framåt utan att korsa eller vidröra varandra. Abercrombie kommer säkerligen att binda ihop allt tydligare i kommande bok, det är upplagt för det, men A Little Hatred känns under läsningens gång allt mer som fyra eller fem separata noveller satta inom samma ram. Trots det fungerar det väl. Författaren kan sin sak vid det här laget. Han vet hur han ska göra för att få mig att vilja läsa en sida till. Att trettio års tekniska framsteg har skett hjälper till att sätta sin prägel på världen och hindrar A Little Hatred från att bara bli en uppföljare som fortsätter i samma spår som The Blade Itself började trampa upp tretton år sedan. Vilket är skönt, för utan skorstenarna hade det nog känts lite för hemtamt och välkänt. 

Joe Abercrombie lägger tyngdpunkten på sju individer vi följer boken igenom, och han lyckas ge alla en egen röst. De flesta är i någon mån intrigerande arslen, och det är en fin balansgång författaren går då han lyckas få mig att bry mig om dem alla samtidigt som jag gärna vill se dem misslyckas. Hans vana trogen är det en hel del ovårdat språkbruk, våldsamma scener och fulsex inskrivet. Sexscenerna har jag inget emo, och i de flesta fall inte våldet heller, hur grafiskt det än är. Däremot blir jag lite trött på alla “fuck” och övriga svordomar mot slutet. Märkligt vad det är man reagerar på, kan jag tänka lite självkritiskt ibland, men när det svärs så fult och så ofta som i A Little Hatred försvinner lite av svordomens kraft och blir bara utfyllnad.

Har du inte läst några av Joe Abercrombies tidigare First Law-böcker? Det gör ingenting. Du kan gott börja med den här. Med det sagt - om du vill läsa i kronologisk ordning finns det en poäng med att läsa The Blade Itself först. Den boken rekommenderas också.

David