Echoes of Betrayal
I SF-bokhandeln har vi sedan dess stadigt sålt samlingsvolymen The Deed of Paksenarrion år ut och år in. Berättelsen har något speciellt eller kanske snarare magiskt skimmer över sig, som gör att den inte försvinner utan ständigt upptäcks av nya läsare.
För två år sedan utkom Oath of Fealty, och därmed återvände Moon till Paksenarrions värld. Hon började berättelsen direkt efter händelserna i Oath of Gold – den sista romanen i den ursprungliga Paksenarrion-trilogin - men nu var det var inte längre Paks som stod i handlingens centrum, utan i stället hennes gamla befäl Kieri Phelan.
Phelan hade ju visat sig vara hälften människa, hälften alv, och dessutom den rättmätige kungen av Lyona. Phelan sökte aldrig kungamakten, men när Verrakainerna hotar riket med sin förbjudna, svarta magi, är det bara att kavla upp ärmarna och ta tag i saken.Och då dyker andra bekanta figurer upp i handlingen – kaptenerna Dorrin, Devlin Cracolnya och inte minst sergeant Stammel, sergeanternas sergeant.
I Echoes of Betrayal – tredje romanen i serien som fått namnet Paladin’s Legacy - råder oro i de Åtta kungarikena. I Lyonya är kung Kieri beredd att fira bröllop med sin trolovade, halv-alven Arian. Men kusliga viskningar från förfädernas andar varnar för förräderi och ond bråd död. Misstankarna riktas mot hans mormor, drottningen av Ladyforests alver. Och hon beter sig märkligt, som om hon försöker dölja något. Men vad? Och varför?
I Tsaia måste den unge kungen Mikeli handskas med upprorisk adel som inte uppskattar hans beslut att överlåta en förrädisk Magelords titel och egendom till en Verrakaien som inte bara är i besittning av den förbjudna magin utan dessutom är en kvinna – Dorrin, en gång en av Kieris mest pålitliga kaptener.
Och så är förvildade avkommor av en drake på rymmen. I deras spår följer död och ödeläggelse, och den bräckliga freden mellan draksläktet, människor, alver och gnomer är på väg att raseras.
Böckerna i den nya serien - Oath of Fealty, Kings of North och nu Echoes of Betrayal går måhända att läsa fristående. Men om någon till äventyrs inte har stött på Paksenarrion förut, rekommenderar jag förstås att läsa ursprungstrilogin först. Och för alla oss som har läst böckerna en eller flera gånger, så tar en liten stund att komma in i världen, men sedan är allt härligt välbekant.