Shards of Time

I första boken, Luck in the Shadows, möts den unge Alec, en föräldralös yngling och jägare, och den mystiska tjuven Seregeil. Alec blir Seregeils lärjunge som tjuv, spion och bedragare. Under seriens gång har relationen mellan Alec och Seregeil utvecklats och de lever så småningom i ett öppet homosexuellt förhållande. I den värld som Flewelling har byggt upp är homo- och biseualitet ingen stor grej, även om karaktärerna reflekterar över det här och var i böckerna. Böckerna är till störstra delen avslutade äventyr, så man kan faktiskt hoppa in och börja med även den sisita delen i serien. Då missar man förstås mycket av karaktärernas utveckling under seriens gång, men själva äventyret är nytt.
I Shards of Time finner vi våra hjältar uttråkade i huvudstaden. Det mest spännande de utför att föra hemliga kärleksbrev mellan diverse medlemmar av adel och hov. När de nås av nyheterna att guvenören på ön Kouros har mördats. Guvenören och hans fru befann sig i ett låst och tillbommat rum när de mördades på ett brutalt sätt. Vakterna som bröt sig in i rummet har blivit galna, och den enda ledtråden är att något som man tolkat som ett spöke sågs i närheten av rummet i samband med dådet.

Våra vänner skickas till Kouros för att undersöka det hela. Som ursäkt för deras färd har drottningen givit både Alec och Serregeil en förläning på ön, som de nu skall ta i besittning. Väl där upptäcker de givetvis att allt inte är så enkelt som det verkade. Guvenören hade sysslat med saker han inte borde. Det som släppts lös kräver Alec och Seregeils hela skicklighet, för att inte tala om deras vänners, när de skall lösa mysteriet.

Lynn Flewelling startade serien med intentionen att kunna ta upp frågor kring sexualitet i en miljö där det sällan förekommit tidigare. Att hon är en fan av Sherlock Holmes, kommer nog inte heller som en överraskning för den som läst något i serien. Många av böckerna innehåller mysterier som de två hjältarna måste lösa, så även i Shards of Time, där vi hafr ett klassiskt ”låsta rummet”-mysterie att lösa. Här då med magi som extra krydda. Flewellings böcker tillhör inte den trend som Martin startade med Game of Thones, där alla karaktärer ligger på en gråskala av gott och ont, och de flesta är rätt mörka. Här är skurkarna riktiga skurkar och man vet vilka hjältarna är. Detta utan att göra karaktärerna till platta seriefigurer. Alla karaktärer av betydelse blir väl rundade personer, och de tillåts utvecklas med tiden. Hon skyggar inte heller för att ta med mörkare element i böckerna. Det som dominerar är ändå den godmodiga och lite humoristiska tonen.