Sharp Ends

Fantasy är en eftersatt genre vad gäller det korta formatet. Eller, så har det i alla fall kommit att bli på senare år. En gång i tiden skrev Robert E Howard, Fritz Leiber  och andra fantasyförfattare primärt noveller. Men sedan den Tolkieninspirerade, episka fantasyn blev en egen stor genre i slutet av 70-talet har det långa formatet varit det som gällt.

Ändå finns det ett sug efter noveller. George R R Martin, som vårdat både sf- och fantasynovellen som redaktör, har lyckats sätta ihop säljande samlingar som Rogues och Dangerous Women. Extra kul är det då att grimdark-författaren framför andra, britten Joe Abercrombie, kommer med en novellsamling där favoritfigurer från hans romaner får visa upp oväntade sidor.

Alla novellerna är baserade i samma värld som First Law-trilogin, böckerna som gjorde Abercrombie berömd. The Blade Itself publicerades 2006 och fyllde ett uppdämt behov av mörk och skitig fantasy. Efter lite för många möten med stalldrängar och bondpojkar som upptäckte att de var The Chosen One och skulle rädda världen kom inkvisitorn Sand dan Glokta som en räddare. Han var trasig på tusen vis. Han hade plågats i Gamla kejsardömets fånghålor och nu, utsluppen, själv blivit en torterare. Men han hade inga illusioner. Han insåg att han när som helst kunde offras i makthavarnas cyniska spel. Johan skrev en fin recension av boken när den kom.

Naturligtvis dyker Sand upp i Sharp Ends. Vi möter honom innan han trasas sönder, när han är en kallhamrad skitstövel på höjden av sin förmåga. Förmodligen blir novellen bättre när den unge Glokta kan speglas mot spillran vi möter senare i romanerna, men Abercrombie gör att bra jobb med att skapa en novell som står på egna ben, också om man inte har läst så mycket annat av honom.

Startnovellen kontrasteras bra mot nästa historia, som har ett snällare tonfall (även om folk förstås får yxor inkörda i huvudet – det är ändå Abercrombie) och heter ”Small Kindnesses”. Den handlar Shev och Javre, två kvinnliga skojare som också figurerar i andra berättelser i samlingen. Här får vi veta hur de träffas, och varför de sedan ständigt är på flykt i historierna som följer. De är en sympatisk bekantskap. Abercrombie säger att de är inspirerade av Fritz Leibers Fafhrd och Grey Mouser, och det är lätt att se likheterna. De ger en bra kontrast åt mer blodstänkta figurer som Glokta och Logan Ninefingers.  

Några noveller leker med ovanliga perspektiv, som när vi får se belägringen och intagandet av Dagoska genom en ung akolyts ögon, eller när vi får följa ett skumt paket byta ägare när olika tjuvar lämnar det mellan sig – och berättarperspektivet följer med.

Det hela avslutas med en berättelse om Logan Ninefingers, den figur som vid sidan av Glokta har blivit en favorit bland läsarna. Det är en passande blodig och våldsam historia.

Sharp Ends fungerar som en bra introduktion till Abercrombies författarskap. Om man inte är livrädd för spoilers kommer man att ha mycket nöje av novellerna, som ger smakprov på komplikationer och ämnen från romanerna, och introducerar flera skojiga personer. Särskilt Shev och Javre-historierna är bra, och hänger löst ihop så att de bildar en egen berättelse.

Gunilla