Warbreaker

Nya, roliga fantasyböcker som dessutom är fristående hör till ovanligheterna. Med romanen Warbreaker visar Brandon Sanderson att det går utmärkt att skriva sådana böcker, som i det här fallet också är en riktigt lustfylld läsupplevelse.

Sanderson har tidigare skrivit bland annat Mistborn-trilogin och är snart aktuell med avslutningen till Robert Jordans Wheel of Time-serie, som han har kontrakterats att skriva klart efter att Jordan gick bort förra året.

Warbreaker är sitt något högtravande namn till trots en ganska lättsinnig bok, även om den gömmer intressanta tankar under den färgsprakande ytan. Språket är kvickt och ledigt, inte alls den tunga poetiska ton jag förväntade mig från den författare som valts att avsluta Wheel of Time. Det var en glad överraskning och gör att Warbreaker lämpar sig väl för en rejäl sträckläsning.

Läsare av Sandersons debutroman, Elantris, kommer känna igen en del teman i Warbreaker. I båda böckerna bygger Sanderson mycket av intrigen kring deifierade människor och de konflikter som uppstår kring en religion med levande gudar.

Medan han i Elantris visar vad som händer efter kulturens höjdpunkt, när gudastaden fallit samman, dyrkas de gudomliga Återvända i Hallandren fortfarande intensivt. De lever i prakt och prål, men hålls isolerade från den verkliga världen, samtidigt som de skall döma människorna omkring dem. Författaren beskriver själv böckerna som tematiska spegelbilder, även om de utspelar sig i helt olika verkligheter och har en ganska olika ton.

Trots ett liv i överflöd är gudomlighet alltså inte lätt att bära för en människa. En av bokens bärande karaktärer, Lightsong the Bold, är en charmig, spetsfundig gud som lider av ett ovanligt problem – han är agnostiker beträffande sin egen religion.

Vi möter även en full uppsättning vildsinta prinsessor, fruktade gudakonungar, rappkäftade legoknektar och mystiska vandrare med olycksbringande talande svärd. Om någon tycker att det här låter suspekt likt en uppsättning av fantasygenrens mest slitna klichéer kan jag lugna er med att jag delade den åsikten när jag läste baksidestexten, bara för att snabbt bli omvänd. Är det något som Sanderson verkligen lyckats utmärkt med, och det finns många trevliga aspekter att välja mellan, så är det definitivt att skapa ett rikt och sympatiskt persongalleri.

De kungliga systrarna Siri och Vivienna från det lilla bergsriket Idris dras i Hallandren in i överväldigande komplotter, men båda växer och utvecklas på realistiskt vis för att möta utmaningarna. Alla i berättelsen tillåts göra misstag som ger dem en chans att se på världen ur ett nytt perspektiv, men det är inte alla figurer som kan eller vill ta detta steg. Sanderson leker gärna med läsaren beträffande personernas verkliga motivationer, men glömmer aldrig bort att alla är hjältar i sin egen berättelse, och ger därmed även de kallaste mördare en mänskligare sida.

De små ironiska vinkarna till tidigare fantasylitteratur framstår som en kärlek till genren, i stället för trött kopierande; något som definitivt är en risk om man väljer att ha ett själslukande, svart svärd som dessutom bär ett namn som Nightblood och ett färgbaserat magisystem. Även där överraskar boken, för i stället för ”rött för passion och blått för vattenmagi” o.dyl. bygger Sanderson upp ett fräscht system han kallar BioKromatiska Anda. Magin har tydliga influenser från modern vetenskap och även ett stick av new age-mysticism, utan att för den delen skära sig med den vagt medeltida världen.

Konceptet går i korthet ut på att alla människor har (minst) ett Andetag, som bäst beskrivs som deras livsgnista eller essensen av själens skönhet. Andetag kan förflyttas mellan människor och har blivit en eftertraktad handelsvara. Detta eftersom den som har många Andetag kan väcka liv i döda föremål genom att utnyttja färgerna i världen omkring sig. I Hallandren, där de flesta av händelserna äger rum, har färgmagin blivit grundstommen i hela det sociala och ekonomiska systemet och logiskt nog har de gudaförklarade Återvända extra magnifika Andetag.

Låter det förvirrande? Det är lite överväldigande i början, redan under prologen möts läsaren av BioKromatisk magi, men redan efter ett par kapital har Sanderson smugit in tillräckligt med förklaringar att det inte längre känns det minsta svårt att hänga med. Detta sätt att lirka viktiga bakgrundsdetaljer i intrigens utveckling, i stället för att dumpa allt i en lång förklaring i början, är tyvärr fortfarande sällsynt i fantasy och det är uppmuntrande att en relativt ny författare utnyttjar knepet.

Trots den ofta humoristiska tonen och den pråliga, nästan löjeväckande lyx som gudarna bor i, går det en tråd av allvar genom verket. Det märks att Sanderson har funderat över de kärnkoncept han vill undersöka med hjälp av sin roman under lång tid. Framförallt bokens andra halva innehåller både rörande och intensiva scener, men redan från början är Warbreaker en riktig sidvändare. Allteftersom man närmar sig höjdpunkten blir den allt svårare att lägga ifrån sig och spänningen håller hela vägen fram.

Intressant kuriosa för den som är intresserad av själva skrivarprocessen är att Sanderson när han påbörjade Warbreaker, inspirerades av science-fiction författaren Cory Doctorow som lägger upp sina verk online samtidigt som de ges ut i tryckt form. Sanderson valde att lägga upp de första utkasten till Warbreaker allteftersom han skrev den och även de olika redigerade versionerna finns på hans webbplats. Både kul och lärorikt att ta sig en liten titt!

Här kan du provläsa boken!