The Cake Tree in the Ruins

“Too many undernourished people and animals appear in these stories, I know, but it was wartime, after all” 

Jag gillar ”stora känslor” när jag läser. Att fångas upp i passionerade romanser, hålla andan av spänning medan man bläddrar sida, bli arg på orättvisor, men kanske bäst av allt, att verkligen få störtböla. Själen ska vridas om och tårarna forsa, ja ibland vill man verkligen fulböla helt enkelt. Det behöver inte handla om någon form av självspäkning eller göttande i misär och ångest som många tror när jag glatt säger ”Den här boken var fantastisk, aldrig gråtit så här mycket”. Sorgligt? Absolut, men det kan fortfarande vara vackert och inte nödvändigtvis beckmörkt och dystopiskt.
Så låt oss gå in på sorgligt, det där som inte lämnar ett öga torrt, den novellsamling som fått mig att öppet sitta och hulka av gråt på tunnelbanan in till jobbet de senaste veckorna.

Skulle man utnämna vilken som är den sorgligaste Studio Ghibli-filmen vinner Eldflugornas Grav med en jordskredsseger. Berättelsen om de två syskonen Seita och Setsuko som på egen hand försöker överleva under andra världskriget har lämnat få ögon torra och filmen har prisats världen över.  Men trots all uppmärksamhet kring filmen är det få som pratat om författaren som skrivit novellen som ligger till grund.

Akiyuki Nosaka skrev Eldflugornas Grav som en personlig ursäkt till sin lilla syster Keiko, som likt Setsuko, dog av undernäring under kriget. Setsukos död och mycket annat ur berättelsen är rakt taget ur hans egen barndom. ”Jag kan fortfarande inte lämna de utbrända ruinerna” ska Nosaka ha sagt och skrivandet blev ett sätt att bearbeta traumat. Likt sin landsman Keiji Nakazawa, skaparna av den fenomenala Barefoot Gen, präglas nästan alla Nosakas verk av hans upplevelser från kriget.
The Cake Tree in the Ruins är en samling sådana berättelser. Mästerligt berättat med en fabellik ton och en gnutta magisk realism får läsaren uppleva krigets fasor om och om igen utan någon tillstymmelse av ”så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Det är absolut hjärtskärande, men samtidigt gottar sig aldrig Nosaka i misären, istället finns det något både poetiskt och vackert med alla novellerna. Vi får träffa en ensam val som förälskar sig en ubåt, en pojke som lär sig att tala igen med hjälp av sin papegoja, en mor som försöker rädda sitt barn med sina tårar, en pilot som blir vän med en kackerlacka och många fler.
Det här, precis som Eldflugornas Grav, är berättelser som rekommenderas att läsas med en näsduk nära, för tårarna kommer forsa och berättelserna stannar med en länge. Men hur sorgligt det än blir ångrar man inte för en sekund att man börjat läsa, för det är både magiskt och vackert, det är berättelser som alla borde läsa.
Utan tvekan det bästa jag läst på många år, missa inte det här guldkornet.

Nina