Prey

Prey handlar om ett företag som lyckas producera nanoteknologi, som sedan glider ur deras kontroll. Vår hjälte kallas in till företaget för att rädda dem ur soppan, men får inte reda på alla detaljer. Sedvanlig mycket tight thriller av författaren till 90-talets bästa sådan (Jurassic Park) följer.

Genren är egentligen inte technothriller utan den vanliga Crichton-varianten ”Teknik-löper-amok-och-de-kloka- vetenskapsmännen-får-rädda-världen”-SF. Den här gången får nanoteknologin den behandling genteknologi etc. fick i Jurassic Park när ett företag som lyckas producera nanoteknologi med hjälp av diverse smarta bioteknologiska genvägar sedan får problem på grund av att de försöker fixa buggar billigt, ”få ut produkten på marknaden snabbt” osv och därmed struntar i säkerheten…varefter en nanoteknologisk ”svärm” slipper lös.
Problemet nu är att svärmen (där varje enhet är för liten för att vara ”intelligent”) är intelligent, en intelligens baserad på distribuerade evolutionära algoritmer – dvs svärmen har ingen central styrning men kan ändå lära sig och agera som en individ. När sedan algoritmerna är baserade på predator/prey-interaktion kan man ju gissa vilken art som ligger illa till. Vår hjälte är dataprogrammerare inom fälten och tvingas nu mäta sig mot något omänskligt där han inte riktigt vet vilka av hans kunskaper som är rätt och vilka som evolutionen har gjort helt fel.

Likheterna med Jurassic Park är slående. Crichton levererar en mycket, mycket tight och välberättad thriller – så här hade Alistair McLean skrivit om han haft en PhD (eller M.D. som väl är Crichtons titel). Jag som har förmånen att både kunna biologin och datalogin som används kan se var han fuskar bara en gnutta för att få till det. Den första hälften av boken är inget annat än superb.

Sluta läs här om du vill läsa boken själv.

Och sedan sumpar han bort hela den strikta vetenskapligheten som är styrkan för att förvandla historien till det filmförlaga den säkert är tänkt som. Från att ha en icke-mänsklig intelligens (som på ett sätt är dum som en myra och på ett annat sätt övermänsklig) som motståndare så smyger han in ett slut som man anar, men som fick mig att bara tänka ”och hur skulle han kunna motivera det här???”. Tar man vetenskapen i båten får man inte kicka ut den halvvägs över ån, då blir jag riktigt purken. Fram till dess var detta årets bästa bok.

Kommer bli skitfräck som film. För den vars suspension of disbelief kan överbrygga slutet en alldeles strålande bok. Rekommenderas till alla som gillar thrillers med teknologiinslag, och nästan alla andra den också. Även om en hel del av er kommer bli besvikna.