Spirit in the Wires

Även denna gång har Charles de Lint valt att göra en av sina tidigare bipersoner till huvudperson. I förra boken Onion Girl var det Jilly Coppercorns historia som rullades upp. Den här gången har turen kommit till författaren Chrisy Ridell.

Christy Ridell har samlat på berättelser om mystiska fenomen som han sedan gjort noveller av. Christy är till sin natur skeptisk och bejakande på samma gång. Han tror gärna på andras historier men han har inte upplevt speciellt mycket själv och även det han upplever är ibland lite för mycket. Många av Charles de Lints egna novellsamlingar är uppbyggda kring Christy och hans insamlade berättelser som en ramhandling. Denna gång tvingas dock Christy verkligen stiga rätt in i det han gärna vill tro på men som är lite väl fantastiskt att hantera, allt för kärlekens skull.

Även Christys ”skugga” (en förkroppsligad variant av C. G. Jungs skuggaspekt av Självet) Christiana Tree har en avgörande roll liksom hans flickvän Saskia som tror sig vara skapad av webbplatsen Wordwood. Vad som startas som en mindre hämndaktion mot denna webbplats urartar till att ett hundratal personer plötsligt försvinner framför sina datorer, bland dem Saskia, mitt framför Christys ögon.
Även denna gång förekommer den ständigt återkommande Otherworld som här utökas till att även innefatta Internet. Den centrala handlingen utspelas i Otherworld men den väv som vävs samman handlar mer om personernas inbördes relationer än om magi.
För de Lint har det magiska aldrig varit det huvudsakliga, det har mer varit kryddan som får personer och relationer att antingen växa, utvecklas eller få lägen att klargöras. Det handlar om intentioner, kärlek och uppoffring. Det är filosofiska funderingar över verkligheten eller vad det nu är vi lever i.

Boken innehåller element av skräck och spänning men de är för få och nedtonade för att hamna i den genren på allvar. Romanen är dock något svårplacerad vilket gör det svårt att avgöra om det är en SF eller fantasy. Jag lutar nog mest åt fantasy. Boken innehåller också mer inre dialoger än vad man är van vid i de Lints böcker. Kanske har det med huvudpersonen Christys läggning att göra?