Three Days to Never
Einstein vidareutvecklade uppfinningen tillsammans med sin vän Charlie Chaplin, som också han i hemlighet studerade de kabbalistiska konsterna (det finns ett berömt foto från en seans de deltog i tillsammans). Två artefakter förknippade med Chaplin tycks underlätta tidsresandet: cementskivan som han satte sina fotavtryck i utanför Graumann’s Chinese Theater och filmen A Woman of the Sea som han producerade 1926. Båda har sedermera förkommit (googla själva och se!).
Nu är det 1987 och litteraturprofessorn Frank Marrity vet ingenting om det där. Han och hans tolvåriga dotter Daphne har åkt hem till Franks gamla farmor för att ta en titt i hennes trädgårdsskjul, som hon ringt och varit orolig för. När de kommer är farmor försvunnen, och samma dag återfinns hon död på Mount Shasta, många mil därifrån. I skjulet hittar Daphne en videokassett med påskriften Pee-wee’s Big Adventure som hon tar med sig. Därhemma sätter hon på videon och finner att Pee-wee Herman-filmen bara upptar de första minuterna på kassetten. Sedan kommer en underlig stumfilm. Sedan fattar videon eld och Daphne får en poltergeist-upplevelse.
Nu utbryter febril aktivitet. Parapsykologiskt tränade Mossad-agenter är Frank och Daphne på spåren, och det är också en annan hemlig organisation – det ockulta Vesper-sällskapet, med historiska kopplingar till Nazityskland. Frågorna hopar sig. Är Franks farmor Einsteins dotter? Hur tog hon sig till Mount Shasta på nolltid? Varför har Frank och Daphne en telepatisk länk? Vem är den mystiske främling som dyker upp och påstår sig vara Franks försvunne far (han ser ju sannerligen ut som Frank)? Varför åker Vesper-agenterna omkring med ett människohuvud i bilen? Vad är det här egentligen för märklig historia?
Ja, det kanske kan låta som något slags uppkok på Da Vinci-koden och diverse skum populärockultism, men Tim Powers är mycket bättre än så. Han har skrivit övernaturliga konspirationsromaner i många år och har utvecklat dem till en alldeles egen genre, en genre som han behärskar till fulländning. Han är dock inte ensam om den; så här skrev jag om månadens lästips i september 2003, Alexander Irvines A Scattering of Jades (en ypperlig roman som använder Powers’ metod för sina egna syften):
”Irvine skriver en typ av fantasy som utspelar sig i vår värld, utgår från historiska händelser och söker ge dem en övernaturlig förklaring baserad på någon existerande mytologi. Detta bör så långt möjligt ske utan att motsäga kända historiska fakta, vilket öppnar för ett myller av konspirationer, hemliga sekter och snåriga intriger. Försöker man sammanfatta handlingen i en roman som A Scattering of Jades [eller Three Days to Never] kan den låta långsökt och konstruerad; själva konststycket ligger i att få de mest hårresande premisser att framstå som plausibla, så att effekten i bästa fall blir att läsaren åtmintone för några svindlande sekunder är redo att lägga sin misstro åt sidan, ta sig för pannan och utbrista: ’Du store tid! Kanske var det verkligen så här det gick till!’”
Ingen kan frammana den effekten bättre än Tim Powers. Men viktigare är någonting som han lärt av sin gamle vän och mentor Philip K. Dick: att befolka dessa kokande häxkittlar till intriger med människor som han verkligen bryr sig om, och att få oss läsare att känna in på huden hur mycket som står på spel för dem. Nej, kanske tror vi trots allt inte riktigt på kabbalistiska tidsmaskiner, men vi tror på Frank Marritys vånda när han får en glimt av en framtid där hans värsta mardrömmar besannats.