Det absurda femtiotalet

1950-talet beskrivs ofta som lite småtrist. Ospännande. Drömmen om det amerikanska suburbia med kärnfamiljer och hemmafruar spreds över världen. Den nyfödda rockmusiken var vattenkammad och välstädad. Science fiction-romanerna beskrev en framtid med jetpack på ryggen och käcka äventyr i yttre rymden.

Fast så var det ju inte. I alla fall inte jämt. Och inte överallt. Mycket som skrevs på 50-talet tog avstamp i erfarenheter av krig och flykt och mötet med fascismen. Erfarenheter som inte lät sig beskrivas i realistiska termer. Litterära dramatiker som Samuel Becket och Jean Genet var inte ensamma om att gripa efter det absurda för att beskriva verkligheten. Absurdismen fanns också i fantastiken. Och av någon anledning tycks absurda texter klara tidens tand bättre än mycket annat. De är helt enkelt lite odödliga till sin natur!

Två mer eller mindre absurda texter har nyligen översatts till svenska från tyska respektive nederländska och publicerats av det lilla förlaget Augusti.

GLASBIN är den mer kända av de två. Författaren Ernst Jünger var i allra högsta grad ett barn av sin tid. Han tog som tonåring värvning i tyska armén vid första världskrigets utbrott och dekorerades med två av kejsarmaktens främsta militära utmärkelser. Erfarenheterna från skyttegravarna beskrev han i succéromanen I stålstormen, som hyllades i konservativa och militaristiska kretsar. Jünger var i allra högsta grad delaktig i den anda som förde nazisterna till makten. Men han blev aldrig nazist och ville inte stötta Hitlers regim. Efter Weimarrepublikens fall gick Jünger, som många andra, i en inre exil och drog sig ur det offentliga samtalet. Dit återvände han först på 50-talet, bland annat med romanen Glasbin. Det är en på en och samma gång modern och konservativ historia. Berättaren är en ex-militär i en fiktiv stat skakad av oroligheter. Han erbjuds jobb hos en enterprenör som tillverkar androider och avancerade mikromaskiner, däribland titelns glasbin. Under anställningsintervjun i trädgården utanför den excentriske entreprenörens villa får berättaren se något som väcker misstankar om att den tänkta arbetsgivaren kan ha begått fruktansvärda brott. Här är det lätt att dra paralleller till Jüngers egen tjänstgöring under andra världskriget – under en inspektionsresa på östfronten ska han tidigt ha sett och förstått vidden av nazisternas förintelsemaskin. Invävda i den moderna sf-romanen finns återblickar från berättarens liv som militär och ung pojke, inblickar i ett konservativt sinne som går helt på tvärs mot mikromaskinerna och robotarna. Texten lämnar en känsla av otydligt obehag som passar väl in på tematiken och författarens levnadshistoria.

INERTIA av Johan Daisne heter den andra boken från Augusti. Den skrevs 1950 och filmatiserades många år senare med titeln En natt, ett tåg. Daisnes stil beskrivs som magisk realism och innehåller många drömlika scener. Inertia, som är en kort roman, består i princip bara av ett drömlikt tillstånd som stegras under berättelsens gång. Det börjar då en man på väg hem ombord på ett tåg upptäcker att alla andra i kupén har somnat. Sedan blir allt bara värre… och värre … Inertia är en lättläst och välskriven historia med bra knorr. Om Glasbin fascinerar för att den knyter an till författarens biografi samtidigt som den är märkligt visionär vad gäller framtida teknologi, är Inertia en mer lättillgäng och välskriven liten historia. Rekommenderas!

Lockar ingen av böckerna ovan finns flera andra absurda historier från 50-talet. Bland de främsta i genren är Kurt Vonnegut, som vävde in krigsminnen och fantasier i historier som inte kände några begränsningar i tid och rum. Hans THE SIRENS OF TITAN kom ut 1959 och gör narr av alla religioner. Det är en vansinnigt kul historia som förklarar begreppet kronosynklastiskt infundibulum och introducerar planeten Tralfamadore, som spelar stor roll i Vonneguts senare böcker.

Och sist men inte minst, CATCH-22 av Joseph Heller publicerades visserligen första gången 1961, men Heller skrev på boken under största delen av 50-talet. Liksom romanerna ovan hade den inte varit möjlig utan erfarenheterna från andra världskriget. Bombflygaren Yossarian som måste vara galen för att slippa kriget, men förklaras som helt rätt funtad eftersom han vill slippa kriget, är en yngre släkting till Franz Kafkas hårt drabbade romangestalter.