The Final Girl Support Group

Det finns klassiska slut i de flesta genres. Den magiska kyssen i slutet av en romantisk bok, detektiven som tar ser den gäckande mördaren till slut föras bort, och så vidare och så vidare. Sedan är det tjejen täckt i blod som segrande går ur striden med psykopatmördaren i slasherfilmer.

Det kan tyckas rätt så avslutande, men vi är många som undrar om det där slutet verkligen är slutet. Trots allt slutar de flesta äktenskap i skilsmässa och den där detektiven som triumfartat ser mördaren föras bort har sannolikt ett nytt mord att lösa i morgon.

Och uppriktigt sagt, den där tjejen täckt i blod har förmodligen lite grejer att reda ut innan hon åker på tältsemester igen – eller överhuvudtaget lämnar sin lägenhet.

Det är där The Final Girl Support Group av Grady Hendrix tar vid. Som ett fan av slasher-genren under 70-, 80-, 90-talet känner man igen alla tjejerna i den här gruppen. De är baserade på karaktärerna i bland annat ”The Texas Chainsaw Massacre”, ”Halloween” och ”Scream”. Premissen är att alla de filmserier vi såg faktiskt har hänt på riktigt, och förutom det faktiska traumat, så har de också fått uppleva efterverkningarna och att se sina värsta ögonblick bli nöje för resten av världen i form av filmserier. Lite som ”Scream 2”, alltså. Filmserierna har andra namn i boken, men det är inte svårt att räkna ut vad de syftar på.

Tillsammans har de överlevande tjejerna, nu medelålderskvinnor, i hemlighet haft gruppterapi i flera decennier när boken börjar.  Lynette (huvudpersonen baserad på ”Silent Night, Deadly Night”) är däremot helt övertygad om att det bara är en tidsfråga innan monstren kommer tillbaka och hon är redo. Maniskt redo. Det visar sig dock att hon inte bara är paranoia och sedan följer en rätt underhållande action-slasher-deckare.

Boken är till synes inte menad som särskilt tankeväckande utan mer en roande hyllning till Slasher-genren, och det är den. Det är på många sätt en strandbok, det vill säga en lättläst och avslappnade bok som inte kräver mycket eftertanke, men som absolut roar i stunden. Men den kan också vara tankeväckande, inte bara om problemen med att roa människor med gore, utan också funderingar kring hur olika människor hanterar trauman. Bortsett från möjligtvis Laurie Strode i Halloween-serien så har de där överlevande slasher-hjältinnorna varit rätt anonyma.

Det är också helt uppenbart att Hendrix själv älskar och kan genren. Han har tagit en av de genres med absolut flest klyschor och skapat något unikt. Det finns vissa brister, ibland är han kanske en smula övertydlig i sitt budskap och det krävs några logiska tankevurpor för att få ihop det hela. Men den är aldrig tråkig och för skräckfilmsälskare är det mycket hög nostalgifaktor.

Lina