2 x svensk sf: Bokfört och Lilo

BOKFÖRT av Lars Jakobson

Har ni hört talas om Lars Jakobson? Inte? Då har ni missat en av Sveriges främsta sf-författare. Särskilt ”I den röda damens slott” är en riktig höjdare. Synd också, eftersom Jakobson hann dö innan ni hittade till hans författarskap. Sedan tio år tillbaka förvaltas hans texter av en redaktör, som i den nyligen utgivna textsamlingen”Bokfört” förblir anonym.

Eller ... kanske är han inte död? Författarens kompis Maths, VD här på SF-Bokhandeln, påstår att ryktet om Lars Jakobsons bortgång och påståendet att en ”Raymond Kimber” har skrivit texterna i ”Bokfört” bara är nys. Lars har inte alls översatt Kimbers texter ur boken ”Children of the Void”. Han har skrivit dem själv. Han leker litterära lekar för att prata om textens relation till människorna, historien och tingen. Och han gör det på ett rasande skickligt sätt.

Första delen av ”Bokfört” består av en essä med titeln Ars Moriendi (konsten att dö). Den tar avstamp i två kända SF-romaner: We Who Are About To ... av Joanna Russ från 1977 och The Road av Cormac McCarty från 2006. Båda utspelar sig på platser där civilisationen har brutit samman. Båda handlar om individens relation till kollektivet och om förutbestämda roller. Så här beskriver Jakobson ”We Who Are About To...”:

”Tre män, fyra kvinnor och en tolvårig flicka finner sig strandsatta på en karg, närmast livlös planet utan hopp om att någonsin bli räddade. En av kvinnorna vägrar att följa gruppens övertygelse om att de skall avla barn och försöka bygga ett samhälle. Inför hot om att fängslas och våldtas, dödar kvinnan de övriga i gruppen och ger sig ut i vildmarken där hon tar livet av sig.”

... och så här ”Vägen”:

”En man och hans son är efter en okänd katastrof på väg söderut genom ett dött landskap där de lever av och överlever med de sista resterna av det förstörda samhället. När mannen dör fortsätter pojken ensam och möter en familj som är villig att ta sig an honom.”

Därifrån tar Jakobson oss med längs en slingrande associationsstig förbi UNA-bombarens stuga i Montana, genom Virigina Woolfs skrivstuga och bakåt i tiden mot Robert A Heinleins libertianiska rymdsagor. Roligt, spännande, tänkvärt och väldigt SF-nördigt!

Resten av ”Bokfört” består av vad jag som rollspelare skulle kalla arketyper: beskrivningar av personer kringsskurna av skarpt definierade roller, inte olika dem huvudpersonerna i McCarthys och Russ romaner tvingats in i.  Det lockar till många omtagningar och hopp fram och tillbaka i texten. Rekommenderas varmt!

LILO av Erik Hågård

”Lilo” är en roman som skulle platsa i Jakobsons essä. Den beskriver ett ödelagt landskap där desperata människor balanserar på överlevnadens gräns. Två ungdomar kliver av tåget. Den ena, en ung flicka, är bärare av ett hemligt, tredje öga och har av religiösa auktoriteter beskrivits som utvald. Den andre, en pojke uppväxt i ett arbetsläger någon annanstans i den karga världen, är flickans ledsagare. Alla vill till fristaden Esmeralda, där mat och trygghet utlovas, men paret hamnar tillsammans med andra flyktingar i en övergiven kyrka vid ett färjeläge dit inga båtar längre går.

Det hela är mystiskt, poetiskt och väldigt postapokalyptiskt, med drag av både Metro 2033, Vägen och Den skyddande himlen. Hågård har skrivit in sig i en genre som jag tror kommer att följa med oss under många år framöver: den postapokalyptiska berättelsen centrerad kring konsten att dö. Måsteläsning för alla intresserade av ny, svensk sf.