Teonauterna

Teonauterna är Sams andra roman efter den väl mottagna debuten Sången ur det kinesiska rummet. Man har upptäckt ett föremål ett halvt ljusår från jorden som ser precis ut som det mikroskopiska björndjuret. Här är det dock frågan om ett björndjur av gigantiska proportioner. Adam och Jasmin utses av den allsmäktiga Komissionen att med rymdskeppet Oberon åka och utforska denna artefakt. På vägen förolyckas Jasmin, men man lyckas rädda tillräckligt mycket av hennes hjärna för att skapa en hyfsat bra elektronisk kopia av henne, en s.k. ”skugga”.

Många upplever kontakten med björndjuret som en gudomlig kontakt, men inte Adam, något han grubblar över och ältar resten av sitt liv efter uppdraget. Sam Ghazi ger oss inga konkreta svar på de vanliga frågorna man som SF-läsare förväntar sig. Istället fokuserar han på relationen mellan Jasmin och Adam, och hur det de blivit tas emot av deras vänner och familj vid återkomsten. Som man kan förvänta sig får Jasmin det inte lätt, då hon kommer tillbaka som en liten dosa med kamera och högtalare.

Sam Ghazi skriver ett vackert poetiskt språk, och hans djupgrävning i främst Adams och Jasmins känsloliv och utveckling känns trovärdig och naturlig. Han håller sig väldigt sparsmakad vad gäller det framtida vagt totalitära samhälle där handlingen äger rum, och det mesta får man ana sig till, vilket jag upplever som ett smart drag. En nutidsroman skulle ju inte heller lägga mycket ansträngning på samhällsbeskrivningar. Det är något som karaktärerna mest skulle ta för givet. Så även här, där det är Adams och Jasmins POV som används.

Det känns trevligt att upptäcka en en ny begåvad röst i svensk SF.

Glenn